Cheesericas blogg

Så är det påskhelg här, och vad HÄRLIGT att ha hela fyra dagar ledigt från jobbet! Välbehövligt efter allt stressande de senaste veckorna, som tur är kunde jag jobba undan en del så stressnivån när det är dags att sätta igång igen på tisdag morgon är förhoppningsvis inte oöverstiglig.

Långfredagen var härligt låååång och ägnades åt en massa småfix här hemma, allmänt slappande, hämtande av en massa flyttkartonger (dock inget packande…) och som avslutning på dagen – när det slutat snöa (!) – en trevlig ridtur på Tindra. Bilen som veckan till ära fått sig en grundlig tvätt blev VÄLDIGT smutsig igen, suck… Ingen idé att tvätta bilen när man är stalltjej!

Även påskafton förgylldes av en härlig ridtur tillsammans med kusin Therese som blivit medryttare på en häst i vårt stall. Jättekul! Vädret var blåsigt men soligt och fint, väl inne i skogen var det lä så det var riktigt skönt. Men trött blir man av blåst, kyla, värme och fysisk ansträngning, när det var dags för påskmiddag hemma hos familjen så var jag helt slut. Speciellt efter all påskmat, väldigt gott men OJ vad trött jag var! Orkade knappt röra på läpparna för att prata, haha… De som känner mig vet att jag pratar en hel del. Som tur är så var jag inte den enda i matkoma, och det blev en väldigt mysig kväll med hela familjen. Det blir ett tag tills nästa gång, eftersom min äldsta lillebror Eric flyttar till Shanghai nu för att jobba. Väldigt roligt för honom, han har verkligen längtat efter att flytta tillbaks dit efter två tidigare vändor, men tråkigt för oss! Hoppas han kommer tillbaks hit till oss så småningom i alla fall och inte fastnar i Kina…

Ledighet betyder förstås ridning i massor – bäst att passa på när man har tid! – så även söndagen inleddes med en ridtur på Tindra. Jag och Malin (som äger Tindra) tog en långtur i fantastiskt skönt vårväder, lycka på hög nivå! Glad häst och som vanligt underbart trevligt sällskap. Malin gav mig en ”ridlektion i naturen” och jag fick en väldig massa tips och råd att tänka på. Välbehövligt, eftersom jag tagit mod till mig och anmält mig till Påsktävling på Fors Gård nästa helg! :-O Det känns väldigt läskigt trots att det bara är en inofficiell tävling. Jag har aldrig tävlat i en gångartstävling tidigare, och sista och enda gången jag tävlat innan nu var Öltölten på Fors förra året när jag roligt nog lyckades knipa åt mig tredjeplatsen på ridskolehästen Tor. Det lönar sig att ha en duktig ridlärare! Malin har nämligen vunnit öltölten en himla massa gånger, denna gång kom hon 2:a före mig och 1:a blev My på Kengan. Nu ska jag ju dock rida på Tindra, och det känns som att det kan gå lite hursomhelst… Förhoppningsvis lyckas jag i alla fall få till alla gångarterna, annars skulle jag skämmas ihjäl på en så gångartsstabil häst som Tindra! Annars har jag inte så höga förväntningar utan det handlar mest om att överleva dagen. Jag är redan nervös så jag har ont i magen, så ni får hålla tummarna för mig nästa söndag!

När jag inte varit i stallet och ridit så har jag njutit av vårsolen och kattgos här hemma i min för tillfället väldigt välstädade lägenhet. Stöket har inte riktigt lyckats återerövra här hemma efter allt röjande inför visningen, så det är härligt att kunna njuta en liten stund av allt det fina innan det är dags att börja packa ihop och lämna den. Förra helgen när jag fotograferade lägenheten så passade jag även på att knäppa några kort på katterna som undrade vad jag höll på med där jag kröp omkring med kameran. Tänkte att jag skulle lägga upp lite bilder på dem här också, börjar med min söta lilla Lova som fyller 1 år om ett par veckor. Det kan man dock inte tro, hon är fortfarande väldigt mycket kattunge, till mattes förtjusning!

Turkisk peppar, mums säger Lova… Knaskatt!

Leica är lite mer försynt och spanade mer på avstånd. Min vackra tjej som redan hunnit bli fyra år!

Visst är de vackra, de fina tulpanerna jag fick av mamma till visningen?

I blomlådorna på balkongen har vildvinet och murgrönan (som överlevt hela vintern!) fått sällskap av vackra penséer!

Man märker förresten vem lilla tokfian Lova brås på… Precis som mamma Tussilago så älskar hon att ligga högst upp i klösträdet, eller gärna ovanpå bokhyllan som är ännu högre! Markbundna ragdolls, pah… Inte här inte!

Annat är det med mina ”tanter”, Dimma som redan fyllt 7 år (!!!) och så tantdotter Leica, de brukar för det mesta ligga och vräka sig i sängen. Tur att jag har en dubbelsäng så de har gott om plats! Många brukar titta på bilder av mina katter och säga att de ser arga ut, men det tycker inte jag. Kanske har de lite butter uppsyn ibland, men det tycker jag är en del av ragdoll-looken. Lite blandat söta, vackra och grymma. Visst ser de inte arga ut i alla fall? De har verkligen bemästrat konsten att NJUTA av livet!

Sist men inte minst så vill jag önska er alla en riktigt glad påsk! På återhörande.

Ja, det var det för ganska länge sen va, eller hur? Som vanligt i mitt smått kaosartade liv så har jag haft fullt upp med allt och ingenting. Massor av jobb, både betalt sådant och obetalt (ideellt) i Ragdollklubbens styrelse, diverse hemsidejobb och förstås en himla massa annat. I höstas blev jag äntligen klar med min examensuppsats efter ALLDELES för många år. Examensbeviset damp ner i brevlådan strax innan nyår, så nu kan jag äntligen titulera mig äkta civilekonom. Det går knappt att beskriva den känslan, och efter 9 års ångest så är lättnaden minst sagt enorm! Sedan dess har jag jobbat hårt på att starta mitt ”nya liv” – kanske inte så mycket jobb- eller karriärmässigt, utan ett liv utan konstant dåligt samvete och ångest över oavklarade saker. Dags att ta tag i saker och ting och börja leva på riktigt!

Med katterna så är det förstås bara bra, de mår prima! Tre av kattungarna flyttade i juli och augusti, nu bor Boj, Fender och Gippa i nya underbara hem och jag har fått uppdateringar från alla tre som har det bra! Här hemma stannade Lova kvar – ja, så blev det i slutändan trots att jag som vanligt sagt att jag INTE skulle behålla någon kattunge. Jag kände att hon trots allt hade potential att bli bättre än mamma Tussilago och valde därför att spara henne och se hur hon skulle utvecklas. Min älskade lilla kattskara utökades från tre till fyra, Dimma, Leica, Tussilago och Lova.

Lova och Dimma njuter på den grönskande balkongen.

Lova provar ett nytt sätt att växa – jäsning i degbunke.

Tyvärr blev det inte som planerat. Strax efter kattungarna fyllt 12 veckor så tröttnade Tussilago på dem fullständigt. Nästan över en natt så gick hon från att vara en fantastiskt snäll, omtänksam och duktig mamma till att vara mamman från helvetet. Hon fräste så fort kattungarna kom i närheten, flög på dem oprovocerat och gick runt och morrade konstant. Hon har alltid varit låg i rang och lite osäker kring Dimma och Leica trots att de alltid varit snälla mot henne. Nu verkade det som att situationen med de andra katterna här hemma blev för mycket och hon blev så osäker på hela situationen att hon aldrig kunde slappna av. När alla utom Lova flyttat så hoppades jag på att det skulle lägga sig, men det gjorde det tyvärr inte. Jag bestämde mig för att kastrera Tussilago för att se om hormonerna trasslade, men inte heller detta hjälpte.

Efter 2-3 månaders konstant morrande och fräsande här hemma så kände jag att det var nog. Jag var orolig för att det skulle börja påverka Lova negativt och göra henne skygg eller rädd för andra katterna – otroligt nog så var hon helt oberörd igenom det hela trots sin elaka mamma. Jag bestämde mig för att omplacera henne, och eftersom jag hade en vän som verkligen ville ha henne så kändes det inte så hemskt att se henne flytta trots allt. I september flyttade hon till sin nya husse och allt gick TOPPEN. Det tog inte ens fem minuter så hade Tussilago återgått till att vara den fantastiskt keliga, snälla, mjuka, människoälskande varelse hon tidigare varit! Lättnaden var enorm.

Tyvärr så varade det inte så länge, efter nyår fick jag beskedet av hennes nya husse att han blivit allergisk och inte kunde ha henne kvar. Att ta hem henne hit igen var ju inget alternativ men självklart ville jag hitta det bästa tänkbara hemmet åt henne – som tur är så kunde hon bo kvar så länge. Det hade verkligen inte gått någon nöd på henne, massor av kel och gos och god mat hade det blivit under tiden. Kastreringen hade gjort gott också, så vacker hon blivit min älskade Tussilago!

Det skar verkligen i hjärtat vid tanken på att stackars Tussilago skulle behöva byta hem igen. Hon är inte ens tre år gammal och innan hon flyttade hem till mig hade hon redan haft två andra hem (varav ett enbart tillfälligt), nu var hon alltså inne på sitt fjärde och skulle behöva flytta till sitt femte. Ibland är det verkligen hemskt att vara kattuppfödare och ha ansvar över levande varelsers liv. Vet inte om det var tur eller ödet, men det perfekta hemmet för Tussilago dök upp väldigt snabbt. En av mammas jobbarkompisar hade varit kattvakt åt mina katter i somras när vi var ute och seglade över midsommarhelgen och blev fullständigt kär i dem. När mamma frågade på jobbet om det var någon som var intresserad av en katt så sa hon genast ”Jaaaaaa!!!”. Det visade sig att hennes mamma nyligen hade förlorat sin gamla burmakatt, och visst var hon intresserad av Tussilago! De kom och hälsade på och tyckte mycket om Tussilago.

Dagen efter bokade jag in en tid hos veterinären för besiktning av Tussilago. Hon jamade hjärtskärande hela vägen i bilen och jag kände mig som världens hemskaste. Hos veterinären var hon jätteduktig och besiktningen gick utan anmärkning. Sen var det bara att åka hem och förbereda alla papper som skulle skrivas på. Ett återköp, nya köpeavtal, dubbla ägarändringsintyg, puh! Ett par dagar senare var det dags att skjutsa över henne till sitt nya hem. Blödig som jag är så kändes det jättejobbigt att höra hennes skrikande i bilen. Nya matte Lena mötte oss nedanför porten och hjälpte mig bära upp all packning – kattlåda, kattsand, klösträd, matskålar, leksaker, mat, och katt förstås. Så fort jag klev innanför dörren i lägenheten så försvann all oro. Det var ingen tvekan om att Tussilago skulle trivas här – en omtänksam djurälskande matte och husse som är hemma hela dagarna, världens sötaste lilla hund (väldigt lik Mio som Tussilago själv vuxit upp med!) som sällskap, en spännande kanariefågel och en inglasad balkong att sitta och spana ifrån! Vi pratade en stund och gick igenom alla papper noga, och det var verkligen med lätta steg jag gick därifrån sen. Jag har redan hunnit få flera rapporter ifrån Lena och det är verkligen rörande att se hur rätt allt blev till slut! Hoppas att hon hittar in hit till bloggen och ser detta sedan.

Hemma i kattgruppen så är det frid och fröjd. Dimma är världens snällaste gammelmormor och låter Lova göra i princip vad som helst. Vem behöver en mamma när man har en gammelmormor som låter en snutta?!? Dimma är helt klart FÖR snäll… Nu verkar det dock som att hon tröttnat på snutteriet som tur är. Leica tycker Lova är en odräglig liten skit och gnäller när Lova råkar nudda henne i farten  i buset. Andra dagar är hon hur snäll som helst och tvättar och putsar, så det är inga stora bråk som tur är. Lova är för övrigt världens gulligaste katt! Hon har ett temperament utan like, så snäll och go mot allt och alla, spinner hela tiden, älskar att hänga över min axel när jag går omkring i lägenheten.

Lova 8 ½ månad

Utöver katterna så har jag också återupptagit ett bortprioriterat intresse – hästarna. Jag har förstås ridit på ridskolan i många år nu och det har varit underbart att få åka ut till stallet och få ett efterlängtat andningshål för en stund. Sedan jag slutade rida min goa medryttarhäst Kengan (Kengála) våren 2009 så har jag verkligen saknat den delen. Jag valde dock att tvinga mig själv låta bli medryttandet tills jag var klar med uppsatsskrivandet – något slags straff för min lathet tyckte jag att jag behövde. Min härliga vän och ridlärare Malin frågade mig dock redan förra våren om jag var intresserad av att bli medryttare på hennes häst Tindra till hösten, och det kunde jag förstås inte tacka nej till! Välriden rolig häst med underbar ägare (i mina ögon i princip viktigare än hästen!) i ett toppenstall fullt av vettiga trevliga människor!

Tindra står ute på Skogsäng i Tungelsta, där går alla hästarna på lösdrift vilket känns jätteskönt – så ska ett riktigt hästliv vara. Jag rider nu Tindra ungefär 3 dagar i veckan, vi jobbar på för att lära känna varandra ordentligt och det känns som att det går lite framåt hela tiden. Jag har ridit en del lektioner för Malin vilket är jättekul – perfekt att ha en instruktör i samma stall som dessutom kan hästen utan och innan! Sen att känna att man har miiiil kvar innan man kommer ens i närheten av Malins nivå är kanske lite nedslående ibland men det hindrar en ju inte från att glädjas åt framstegen i alla fall! Oavsett vad så njuter jag i fulla drag av goa söta Tindra, hon är verkligen riktigt rolig och mysig att rida.

En extra liten bonus är att Kengan (och många andra trevliga islandshästar) med matte Jill och fodervärd My också står på Skogsäng, så jag kan klappa på henne när jag vill! Kengan har tyvärr varit skadad en längre tid och vilat, men nu är hon igång och rids i princip som tidigare, så härligt.

Har du godis till mig? undrar Kengan

Jag ska alltså försöka bli bättre på bloggandet från och med nu, jag har saknat det en del, men sen har jag haft så mycket annat att göra att tanken på att blogga bara gett mig fruktansvärt dåligt samvete. Det är trots allt skönt att ha någonstans att ventilera lite tankar, dela med sig av glädjemoment och kanske visa lite fina bilder. Utan bloggen så har jag väldigt svårt att hitta motivationen i mitt fotograferande, så förhoppningsvis kommer den en hel del bilder här framöver. Lämna gärna en hälsning om du orkat läsa såhär långt, så jag vet om det fortfarande finns någon som är intresserad av att kika in här.

På återhörande!