Ja, inte mycket i alla fall. Katterna mår bara bra, gosiga som aldrig förr. De tävlar ofta om bästa platsen i mattes knä och är väldigt avundsjuka på den som först kom på idén att sno den. Många brukar säga att ragdolls inte är knäkatter, utan att de är bredvid-katter. Men hos mig handlar det bara om huruvida de har något val – i soffan ligger de gärna bredvid, men om det inte finns plats bredvid (t.ex. vid datorn eller när jag sitter i fåtöljen) så är mitt knä guld värt! Väldigt mysigt hursomhelst. På nätterna har jag alltid sällskap i sängen av minst en katt – Lova ska prompt sova ovanpå mitt täcke så att jag knappt kan röra mig.

Katterna trivs förresten också väldigt bra i nya lägenheten. Dels är den ju lite större än min gamla – hela 69 kvm att racea på! Men framförallt så har den en väldigt spännande altandörr med glas hela vägen ner till golvet, perfekt att spana ut genom. Min lägenhet är ju i marknivå mitt ute på en äng, och vi har en väldig massa spännande saker att titta på. Rakt utanför oss så går t.ex. en rådjursstig som är mycket vältrafikerad. Ibland har jag sett dem flera gånger samma dag, och djurvän som jag är kan jag inte låta bli att tycka att det är mysigt. Men jag vet inte riktigt hur mysigt det kommer vara i vår/sommar när de börjar äta upp mina blommor…

Förutom en fin lägenhet så har vi förstås också något ännu bättre – en alldeles egen uteplats! Både altan och gräsmatta, till kossornas *host* förlåt, katternas, stooooora förtjusning. Jag har inte satt upp något nät på den här altanen utan istället låtit katterna få gå ut i koppel. På så sätt får de lite större yta att röra sig på, även om det innebär mer passning från min sida. Speciellt som det alltid är en eller två katter som tröttnar fort och vill in, medan de andra vill vara kvar ute. Då brukar jag ställa upp ett kompostgaller som grind och så blir det ett himla sjå att sätta på/ta av koppel på katterna när de ska in och ut. Kanske försöker jag göra/köpa en nätdörr till i sommar istället, så slipper jag lite mygg också. Oavsett vad så är det värt lite pyssel för att de ska få njuta! Släppa dem helt lösa vågar jag inte, hönsmatte som jag är…

Min uppfödning har ju legat lite på is de två senaste åren. Lova är ju fertil nu sedan ett år tillbaks, men jag har varken haft lust eller ork att ha några kattungar. Dels har Lova känts väldigt mycket som en kattunge fortfarande och jag ville passa på att njuta av hennes ”kattungevis” så länge det bara går. Men mest är det så att hela uppfödarvärlden har mest gett mig ångest, så mycket måsten och plikter och konstiga människor och bekymmer och orosmoment. Jag har ju flera gånger tidigare funderat på att helt lägga ner min uppfödning eftersom jag tyckt det varit så jobbigt. Man ska hitta hane, oroa sig för att parningen inte ska fungera, för att något ska gå fel under dräktigheten eller födseln, att de ska behöva stödmatas i 3-4 veckor, att kattungarna ska bli sjuka, att man inte ska hitta bra hem till dem, att man ska råka sälja till någon knäpp köpare, eller att man inte orkar vara tillräckligt mycket stöd till de fantastiska människor som tillslut öppnar sitt hem för de små. Det är verkligen fantastiskt att ha kattungar och ibland när jag tittar tillbaks på gamla bilder så knyter det sig verkligen i hjärtat. Men att fortsätta är inget lätt beslut.

Med tanke på hur mina senaste år varit så har jag tvingats att verkligen fundera på vad jag tycker är viktigt och vad jag vill prioritera i livet. Det går inte att fortsätta som jag gjort, det kommer med stor sannolikhet leda till den berömda väggen i slutändan. Jag har släppt taget om känslan att jag ”måste” fortsätta min uppfödning, för det måste jag inte. Jag har valt att låta katterna vara mina familjemedlemmar istället för en del av min uppfödning. Jag har ingen som helst önskan om att skaffa mig fler avelskatter heller, att ha en fertil katt känns nästan för mycket just nu (även om hon är världens snällaste och verkligen inte innebär något problem alls som fertil).

Samtidigt har faktiskt ett beslut vuxit fram sakta men säkert de senaste månaderna – jag planerar ändå att ta en kull efter Lova. Inte nu, men förhoppningsvis i höst, och självklart förutsatt att hon går igenom ultraljud av hjärta och njurar först! Största delen i det beslutet beror på några av mina uppfödarvänner, nämligen Marina och Lars som har S*Grand Gathinoz ragdolluppfödning. De äger Ceazar, S*Krymlas Chocolate Fantasy Fudge, som är pappa till min allra första kull och därmed ”stamfader” till mina avelskatter liksom Dimma är min ”stammoder”. Förutom att de är väldigt trevliga och superseriösa uppfödare så har de också en jättefin och supersnäll hane, S*Grand Gathinoz Teddie Tango, som jag tror kan passa Lova jättebra. Det bästa är att Marina och Lars ser fram emot parningen lika mycket som jag, eller kanske mer? Jag vill inte spara någon kattunge till avel själv, så det idealiska för mig är att sälja den bästa kattungen till dem så att de kan förvalta både Ceazars och min Dimmas gener vidare i deras avel. Om allt går enligt planerna så kan jag sedan lugnt fundera på om jag vill kastrera Lova efter kullen eller fortsätta avla själv.

Dimma och Ceazars kull, ostkullen

Oavsett vad så har jag ju världens mysigaste katter här hemma! De är verkligen min lilla familj, så självklara att jag inte vet vad jag skulle göra utan dem.

Eftersom sista gången jag skrev handlade väldigt mycket om min nya lägenhet som jag köpt så tänkte jag börja där jag slutade. I april förra året, nu hela 11 månader sedan, flyttade jag in i min fina nybyggda lägenhet. Det fanns stunder under tiden jag packade ner hela mitt liv i lådor som jag tvivlade på om jag verkligen fattat rätt beslut, men så fort jag för första gången satte nyckeln i låset i min alldeles egna ytterdörr så var tvivlet som bortblåst. Sedan dess har det inte gått en enda dag där jag ångrat mig. I nöd och lust – jag älskar min lägenhet!

 Eftersom vårt område var helt nybyggt så flyttade nästan alla i föreningen in samtidigt. Det har verkligen varit lyckat, jag har nog aldrig pratat så mycket med mina grannar tidigare. Vi svenskar är ju inte riktigt sådana att vi umgås med våra grannar om vi inte verkligen måste. Speciellt inte i ett lägenhetsområde, men här är det verkligen villakänsla på mer än ett sätt! Här hejar man alltid på varandra när man träffas och det har blivit en hel småpratande om ditt och datt, diskussioner kring gräs som inte velat växa, samordning av bevattning, gräsklippning, ogräsrensning, snöskottning och mycket mer. Visst händer det att någon gnäller på en granne, men på det stora hela upplever jag stämningen som väldigt trevlig, och jag trivs verkligen som fisken i vattnet!

Nu är jag ju som jag är, så det första jag gjorde var ju att gå med i styrelsen i bostadsrättsföreningen. I min förra bostadsrättsförening kände jag inget behov alls av att sitta i styrelsen, där var det över 300 lägenheter, föreningen var gammal och etablerad och ansluten till HSB. I den här föreningen är situationen helt annorlunda – vi har endast 42 lägenheter och är helt nya utan några som helst utarbetade rutiner. Jag kände att det skulle vara väldigt spännande att få vara med att skapa något helt nytt, få bidra med mina kunskaper och samtidigt förhoppningsvis i längden höja värdet på min egen bostad.

Denna gång var jag dock tydlig med att jag inte ville ha någon av de stora posterna utan erbjöd mig att ställa upp som ledamot och webmaster. Och än så länge har jag inte haft någon orsak att ångra mitt beslut. Arbetsmässigt går det inte att jämföra, men framförallt har jag haft förmånen att få fantastiskt duktiga och bra styrelsekollegor! Vi lär oss massor av varandra hela tiden och jag tycker vi har en väldigt bra struktur på arbetet – både kul och lagom utmanande! Sedan ska man inte underskatta bra relationer med grannarna som sagt, det är faktiskt till och med ganska mysigt att hålla styrelsemöten vid varandras köksbord.

En av mina största bidrag hittills har varit att bygga upp föreningens hemsida och det var en uppgift jag tog mig an med glädje. Om du är nyfiken kan du hitta den här, Brf BoKlok Blåklockan. För mig som jobbar med marknadsföring så tycker jag ju förstås att en bra hemsida är en viktig del i att höja värdet på våra lägenheter. Förutom att vara användbart för våra medlemmar så är det ju bra att potentiella spekulanter kan läsa om området och se hur det fungerar här. Att förmedla en känsla av hur trevligt det är hos oss är ju minst lika viktigt som att ha en snygg årsredovisning. Förutom hemsidan så har vi också en grupp på Facebook som bara våra medlemmar kommer åt. Där kan vi grannar kommunicera med varandra, det fungerar mycket bra och fyller absolut sitt syfte enligt min mening!

Min lägenhet då? Den är stor, ljus, modern, välisolerad och väldigt väldigt hemtrevlig! No more dunka-dunka från grannarna, härlig öppen planlösning i kök/vardagsrum, bra förvaringsutrymmen och en underbar solig uteplats. Det har tagit tid att få saker och ting på sin plats och ännu är det långt ifrån färdigt (inte en enda tavla uppe ännu t.ex.). Men jag har ingen brådska utan tar saker som de kommer, huvudsaken är att jag trivs. Och det gör jag verkligen, njuter varje dag! Inte ens den längre restiden till jobbet känns som något problem, speciellt inte som det är så nära till stallet. Jag är verkligen en mycket nöjd återinflyttad Västerhaningebo!

Jag brukar ofta fundera på vad det innebär att ha fullt upp eller att inte ha tid. Jag kan ju inte säga att jag inte har haft tid att uppdatera bloggen på ett år t.ex., det vore ju inte sanning, för jag har ju haft oceaner av tid egentligen. Allt handlar ju om prioriteringar – och ork! Man kan ha hur mycket tid som helst att göra saker, men det hjälper inte om man känner sig så orkeslös att det inte går att motivera sig att göra en sak. Vissa saker är lättare att hitta motivation till än andra – och ibland är samma sak antingen väldigt lätt eller väldigt svår att hitta motivation till. T.ex. när man känner att det helt plötsligt är väldigt roligt att städa bara för att man har en tenta att plugga till.

Nu har jag som tur är inga tentor att plugga till längre, men det tycks ju alltid finnas gott om andra plikter som tynger ner en så att man tappar lust och ork för det mesta. Många av er vet nog att jag är en inbiten föreningsmänniska och tycker det är väldigt kul att engagera mig i olika saker. Mycket av min fritid de senaste 10 åren har gått åt till gratisjobb i olika styrelser. Det har varit fantastiskt kul och enormt lärorikt, och mestadels självvalt. Men det finns gränser för när saker och ting är roliga, och när de övergår till att kännas som tvång och ångestframkallande. Ideellt arbete är ju per definition frivilligt, men när man har svårt att säga nej eller lämna ifrån sig uppgifter så börjar den där frivilligheten att suddas ut.

De två senaste åren har varit sådana för mig, sedan jag lät mig övertalas att ställa upp som ordförande i Ragdollklubben. Det fanns helt enkelt ingen annan lämplig kandidat som ville ställa upp, och eftersom jag då som sagt har svårt att säga nej och dessutom kände mig ganska smickrad så tackade jag ja. På många sätt är jag fantastiskt stolt och glad över att jag gjorde det, jag har utvecklats enormt och fått möjligheten att på riktigt se hur jag är som ledare. Utan att skryta så vet jag att jag gjort ett bra jobb och jag är glad för den erfarenheten.

Det har varit en ständig kamp mot mig själv, där min perfektionistiska sida har skrikit att ingenting får gå fel, allt måste bli på precis det sätt som jag vill, annars är det ett misslyckande. Samtidigt har en annan sida av mig skrikit i panik att det inte går, att sanden i orkestimglaset är på väg att rinna ut, att väggen närmar sig med skrämmande fart. Resultatet har blivit en ständig berg-och-dalbana av glädje och förtvivlan. Lycka när man uppnått bra saker eller haft ett givande möte eller diskussion om ett ämne jag brinner för. Men ofta har det bara varit den där känslan av otillräcklighet, orkeslöshet och dåligt samvete. Hur mycket man än gör så tar det aldrig slut, känslan försvinner aldrig.

Nu har jag suttit klart min period som ordförande och lämnat över till den nya styrelsen. Periodvis har det känts omöjligt att komma till den här punkten, och det var utan tvekan mycket nära att vi blivit tvungna att lägga ner hela klubben eftersom ingen kunde tänka sig att ställa upp som ordförande efter mig. Och hur kan man klandra dem – jag önskar ingen att behöva stå ut med den ångest jag haft. Men å andra sidan är det faktiskt ingen som förväntats göra allt det jag genom åren tagit på mig att göra – och som sträckt sig långt bortom ordförandeskapets ansvar. Vår nya ordförande är helt ”färsk”, och på ett sätt kan det vara väldigt bra. Det krävs helt enkelt att ansvaret och kunskapen sprids på fler personer.

Innan jag slutade så skrev jag ihop vad jag kallar för ”Ragdollklubbsbibeln”. Det blev ett dokument på 12 sidor (att fortsätta fyllas på av nya styrelsen), sida upp och sida ner fyllt med detaljerad information om rutiner, lathundar och historik på alla möjliga och omöjliga områden inom styrelsens arbete. Tanken vara att samla allt som mina lärljungar kunde tänkas behöva veta när jag inte längre fanns tillgänglig med informationen i huvudet. Det ska bli spännande, och skönt, att få följa deras arbete och fortsätta kämpa med att släppa taget om saker och ting, bit för bit. Och visst, jag är på inget sätt oumbärlig, bara nästan. ”Det är inte lätt att vara ödmjuk, för den som är felfri som jag…”

Kontentan då? Jag har nätt och jämnt klarat mig från att gå in i väggen, även om det vissa dagar när tårarna sprutat känts som att jag redan varit där. Jag vet att jag kommer få fortsätta kämpa hela livet för att inte min perfektionistiska alltid snälla och duktiga sida inte ska göra totalt slut på mig. Samtidigt älskar jag att vara den jag är, jag är glad och lycklig över vad jag gör, vad jag kan bidra med och över de insikter livet ger mig varje dag.

Med ständigt hopp om en framtid fylld av mindre dåligt samvete, måsten och ångest. Och mycket lycka! På återhörande.

Långfredagen var härligt låååång och ägnades åt en massa småfix här hemma, allmänt slappande, hämtande av en massa flyttkartonger (dock inget packande…) och som avslutning på dagen – när det slutat snöa (!) – en trevlig ridtur på Tindra. Bilen som veckan till ära fått sig en grundlig tvätt blev VÄLDIGT smutsig igen, suck… Ingen idé att tvätta bilen när man är stalltjej!

Även påskafton förgylldes av en härlig ridtur tillsammans med kusin Therese som blivit medryttare på en häst i vårt stall. Jättekul! Vädret var blåsigt men soligt och fint, väl inne i skogen var det lä så det var riktigt skönt. Men trött blir man av blåst, kyla, värme och fysisk ansträngning, när det var dags för påskmiddag hemma hos familjen så var jag helt slut. Speciellt efter all påskmat, väldigt gott men OJ vad trött jag var! Orkade knappt röra på läpparna för att prata, haha… De som känner mig vet att jag pratar en hel del. Som tur är så var jag inte den enda i matkoma, och det blev en väldigt mysig kväll med hela familjen. Det blir ett tag tills nästa gång, eftersom min äldsta lillebror Eric flyttar till Shanghai nu för att jobba. Väldigt roligt för honom, han har verkligen längtat efter att flytta tillbaks dit efter två tidigare vändor, men tråkigt för oss! Hoppas han kommer tillbaks hit till oss så småningom i alla fall och inte fastnar i Kina…

Ledighet betyder förstås ridning i massor – bäst att passa på när man har tid! – så även söndagen inleddes med en ridtur på Tindra. Jag och Malin (som äger Tindra) tog en långtur i fantastiskt skönt vårväder, lycka på hög nivå! Glad häst och som vanligt underbart trevligt sällskap. Malin gav mig en ”ridlektion i naturen” och jag fick en väldig massa tips och råd att tänka på. Välbehövligt, eftersom jag tagit mod till mig och anmält mig till Påsktävling på Fors Gård nästa helg! :-O Det känns väldigt läskigt trots att det bara är en inofficiell tävling. Jag har aldrig tävlat i en gångartstävling tidigare, och sista och enda gången jag tävlat innan nu var Öltölten på Fors förra året när jag roligt nog lyckades knipa åt mig tredjeplatsen på ridskolehästen Tor. Det lönar sig att ha en duktig ridlärare! Malin har nämligen vunnit öltölten en himla massa gånger, denna gång kom hon 2:a före mig och 1:a blev My på Kengan. Nu ska jag ju dock rida på Tindra, och det känns som att det kan gå lite hursomhelst… Förhoppningsvis lyckas jag i alla fall få till alla gångarterna, annars skulle jag skämmas ihjäl på en så gångartsstabil häst som Tindra! Annars har jag inte så höga förväntningar utan det handlar mest om att överleva dagen. Jag är redan nervös så jag har ont i magen, så ni får hålla tummarna för mig nästa söndag!

När jag inte varit i stallet och ridit så har jag njutit av vårsolen och kattgos här hemma i min för tillfället väldigt välstädade lägenhet. Stöket har inte riktigt lyckats återerövra här hemma efter allt röjande inför visningen, så det är härligt att kunna njuta en liten stund av allt det fina innan det är dags att börja packa ihop och lämna den. Förra helgen när jag fotograferade lägenheten så passade jag även på att knäppa några kort på katterna som undrade vad jag höll på med där jag kröp omkring med kameran. Tänkte att jag skulle lägga upp lite bilder på dem här också, börjar med min söta lilla Lova som fyller 1 år om ett par veckor. Det kan man dock inte tro, hon är fortfarande väldigt mycket kattunge, till mattes förtjusning!

Turkisk peppar, mums säger Lova… Knaskatt!

Leica är lite mer försynt och spanade mer på avstånd. Min vackra tjej som redan hunnit bli fyra år!

Visst är de vackra, de fina tulpanerna jag fick av mamma till visningen?

I blomlådorna på balkongen har vildvinet och murgrönan (som överlevt hela vintern!) fått sällskap av vackra penséer!

Man märker förresten vem lilla tokfian Lova brås på… Precis som mamma Tussilago så älskar hon att ligga högst upp i klösträdet, eller gärna ovanpå bokhyllan som är ännu högre! Markbundna ragdolls, pah… Inte här inte!

Annat är det med mina ”tanter”, Dimma som redan fyllt 7 år (!!!) och så tantdotter Leica, de brukar för det mesta ligga och vräka sig i sängen. Tur att jag har en dubbelsäng så de har gott om plats! Många brukar titta på bilder av mina katter och säga att de ser arga ut, men det tycker inte jag. Kanske har de lite butter uppsyn ibland, men det tycker jag är en del av ragdoll-looken. Lite blandat söta, vackra och grymma. Visst ser de inte arga ut i alla fall? De har verkligen bemästrat konsten att NJUTA av livet!

Sist men inte minst så vill jag önska er alla en riktigt glad påsk! På återhörande.

Jag har ju under många många år drömt om att bo i hus, ha en trädgård att plantera mina älskade växter i och bo närmare naturen. I somras så bestämde jag mig för att börja leta hus på allvar och har sedan dess haft bevakningar på Hemnet och kollat igenom i princip ALLA objekt till salu i de områden där jag varit intresserad. För de som har lite koll på bostadsmarknaden i Stockholm så förstår man nog hur lätt det är att hitta ett hus att köpa som man har råd med på endast en lön… Åtminstone på södra sidan av stan är det i stort sett omöjligt om man inte är väldigt händig (och har pengar till omfattande renovering) eller kan acceptera att bo väldigt långt bort – och då blir bensinkostnaderna och restiden istället enorma vilket skär i mitt miljöhjärta. Jag var på visning på ett par hus men de allra flesta sorterade jag bort redan i annonsen – fel läge, för mycket renovering att göra, för dyrt, frågetecken i besiktningsprotokoll, byggkonstruktion osv.

På det stora hela kändes mitt husletande ganska hopplöst, även om jag vägrade ge upp husdrömmen. Så för två veckor sedan så snubblade jag över en annons för ett nytt bostadsområde som håller på att byggas i Västerhaninge, min barndoms uppväxtort. Trots att jag sagt att jag absolut inte ville flytta till ytterligare en lägenhet så fångade detta mitt intresse, det kändes som betydligt mer än ”bara” en lägenhet. Området byggs av BoKlok, ett samarbete mellan IKEA och Skanska, och beskrivs som välplanerade och prisvärda bostadsrättslägenheter med ”villakänsla”. Jag hade åkt förbi området ett par gånger och nu senaste gången fascinerades jag av hur snabbt det gått – helt plötsligt stod husen bara där, som om de blivit nedstrålade färdiga från himlen. Och lite så har det gått till, husen byggs nämligen i färdiga moduler i fabrik och lyfts sedan på plats med kranar. I varje hus finns sex lägenheter som alla har egen ingång, i detta område är det 42 lägenheter så det är en liten förening. På BoKloks hemsida kan ni läsa mer om området och se lite bilder, här är ett exempel på hur ett BoKlok-område kan se ut.

Jag mailade och lämnade en intresseanmälan och ett par dagar senare pratade jag med kontaktpersonen och bokade in en visning. I väntan på visningen så läste jag på allt jag kunde, kollade på bilder på andra BoKlok-hus, läste stadgar och annat spännande. Som det kontrollfreak jag är så kan jag ju inte fatta beslut utan att först ha stött och blött saken minst tusen vändor… I måndags så var det då äntligen dags att gå på visning. Pappa hade redan dagen innan varit på den öppna visningen som jag tyvärr inte hade möjlighet att gå på, där hade han fått se områdets visningslägenhet och han sa att det sett fint ut. Jag hade lyckats få en specialvisning och jag fick därför möjligheten att se just den lägenhet jag hade bokat, och eftersom mamma också var nyfiken så hon hängde med. Det var en fantastisk känsla att kliva in genom ytterdörren – så ska det kännas att komma hem! Underbart ljus, fina material, bra planlösning och så den där underbara doften av nybyggt! Lägenheten är en trea på 69 kvm med två sovrum – rena lyxen för mig och katterna, men eftersom boendekostnaden kändes rimlig så ville jag unna oss lite mer yta och ett extra rum. Jag hade förstås samlat på mig en massa frågor och svaren på varenda en kändes som en bekräftelse. Det tog inte lång tid för mig att bestämma mig – här ville jag bo!

Jag skulle få kontraktet på posten så jag kunde läsa igenom det ordentligt innan jag skrev på. Dessutom blev jag hastigt inbjuden till ett informationsmöte samma kväll där styrelsen skulle presentera föreningen och allt som kunde vara bra att veta, och få en chans att träffa de blivande grannarna också. Eftersom jag skulle på ridlektion på Fors (bara ett stenkast därifrån) vid 20.30 så passande jag på att gå dit och lyssna, mycket intressant, och det kändes bra och förtroendeingivande att höra styrelsen berätta om hur arbetet gått till.

En förutsättning för att köpa den nya lägenheten är förstås att sälja min nuvarande – och eftersom bostadsmarknaden är lite skakig för tillfället så kändes det som att det kunde gå precis hursomhelst… Inflyttningen i det nya området börjar redan i slutet på april och även om jag kunde få skjuta på inflyttningen lite så ville jag förstås sälja så fort som möjligt. På väg hem från visningen så gick jag direkt in till Skandiamäklarna i Trångsund, den mäklare som jag redan innan bestämt mig för att jag ville anlita då de säljer i stort sätt alla lägenheter här i området och därför bör anses vara experter. Dessutom rekommenderade en av mammas jobbarkompisar en av mäklarna där vilket kändes extra tryggt. Det skulle visa sig vara ett riktigt lyckat beslut…

Vi bokade in ett möte hemma hos mig på onsdag morgon för värdering och genomgång av förmedlingsavtalet. Mäklaren tyckte min lägenhet var annorlunda och fin, lite stolt blir man allt. Även om jag vet att det finns lägenheter som är finare så har jag ändå slitit hårt (med fantastisk hjälp från mina föräldrar!) för att göra den till min egen. Både kök och badrum har jag själv designat efter hur jag ville ha dem – inget av dem är någon färdig lösning. Mäklaren tyckte att jag hade en någorlunda rimlig – dock kanske aningens överskattad – bild av hur mycket jag skulle kunna få för den. Om man hade väldig tur skulle det kanske gå, men han tyckte ändå att jag skulle sänka förväntningarna något. Tyvärr – vilket jag var medveten om – så köpte jag ju lägenheten när marknaden var som absolut bäst, så det handlade inte om att göra någon stor vinst här utan om att bara få igen pengarna och förhoppningsvis även det jag lagt ner på alla renoveringar. Vi gick igenom hur säljprocessen skulle gå till och gjorde upp en tidsplan för annonsering och visning. Eftersom jag sagt att jag ville fotografera själv så bestämde vi att jag skulle skicka över bilderna någon gång under helgen. Dock hade mäklaren en liten idé, han hade en kvinna som kontaktat honom och bett honom hitta en lägenhet åt henne i detta område. Hon hade tydligen letat lägenhet i ett par månader och varit på många visningar men inte hittat det hon ville ha. ”Jag har en, kanske egoistisk men ändå, konstig känsla av att hon har bestämt sig för att det är mig hon kommer köpa lägenhet av” sa mäklaren. Ifall jag gick med på det så tänkte han kontakta henne och erbjuda henne en specialvisning innan annonsen gick ut, vilket jag gjorde. Samtidigt poängterade han noga att jag inte skulle hoppas för mycket.

En kort stund efter att han gått härifrån så ringde han upp mig och sa att hon var intresserad och ville komma på visning dagen efter (torsdag) kl. 15.30 om det gick bra för mig. HJÄLP!!!! Snabb överslagsräkning i hjärnan, verkligen MASSOR att röja här hemma för att lägenheten skulle vara i presentabelt skick, men självklart fick hon komma och titta – det skulle ju vara fantastiskt att kunna få lägenheten såld direkt och så snabbt. Jag hade börjat röja redan helgen innan men det var fortfarande mycket kvar, katternas klösmöbler, ett stort piano och ett tomt gammalt akvarium som stod och skräpade, balkongen fruktansvärt skräpig eftersom den stått orörd sedan i höstas, och förstås mycket mycket mer, inklusive rejäl städning, putsa fönster, skjutsa iväg katterna till kattvakt någonstans etc etc. Det skulle bli en låååång kväll efter jobbet… Jag packade ihop för att åka iväg till jobbet, men så fort jag satt mig i bilen så insåg jag att det inte skulle funka. Jag ringde upp min chef och frågade om jag kunde ta ut en semesterdag (hur ofta ringer man med minus två timmars varsel och ber att få ta ut semester?!?) och hon svarade bara ”Självklart!!!” vilket var en stor lättnad. Sen var det bara att sätta igång… Jag röjde, kånkade och bar, for runt och handlade glödlampor som behövde bytas, lite blommor till balkongen och så lite frukt till ”den obligatoriska fruktskålen” som mäklaren uttryckt sig. Det var verkligen full rulle hela dagen, jag tror inte jag satt ner mer än fem minuter under hela dagen och svetten rann. Min underbara kusin och vän Therese ställde upp som kattvakt och jag var oerhört tacksam över att hon kunde komma förbi och hämta upp katterna här hemma, puh! Mamma och pappa kom över vid 20-tiden på kvällen och hjälpte mig, det var verkligen guld värt, och mamma hjälpte även till med stylingen vilket jag tror hon tyckte var kul. Resultatet blev i alla fall toppen, riktigt prickfritt, och det var med en kombination av djup tillfredställelse och fullständig utmattning som jag gick och la mig vid 23-tiden.

På torsdagmorgonen fixade jag det sista och begav mig iväg till en hemsk arbetsdag. Ja, arbetet var förstås inte värre än vanligt, men vilken vånda att gå och vänta på visningen och att mäklaren skulle höra av sig! Jag har nog aldrig varit så nervös, jag mådde verkligen fysiskt dåligt och hade oerhört svårt att koncentrera mig när fjärilarna i magen gjorde sina frivolter hela tiden. Samtidigt fick jag en hel del gjort när jag desperat försökte kasta mig in i jobbet för att ha något annat att fokusera på tills det var dags. Men tiden sniglade förstås fram och jag tror mina kollegor höll på att bli tokig på mig flera gånger om. Strax efter 16 så ringde då äntligen mäklaren. Han sa att hon tyckt att lägenheten var jättefin, men att hon ville sova på saken. Iiiiiih!!! Det lät ju visserligen positivt, men hur skulle jag stå ut med den här väntan ännu längre?!? Nåja, det var bara att försöka ha tålamod. Jag åkte ut en sväng till stallet och red Tindra vilket var väldigt skönt, perfekt sätt att rensa tankarna. Det här med att ”inte hoppas för mycket” var dock inte riktigt min stil – här var det positivt tänkande till tusen som gällde från början till slut. Allt från att göra mitt bästa inför visningen, och sen fortsätta mala ”det man vill uppnå ska man tänka på, och det man tänker på tillräckligt hårt kommer att hända”. Självklart skulle hon köpa min lägenhet, något annat alternativ fick inte finnas i min hjärna!

Klockan 8.30 dagen efter på jobbet fick jag belöningen för mitt mantra – mäklaren ringde upp och sa att hon bestämt sig, hon ville ha lägenheten, och till det pris jag begärde! ”Det är ju helt fantastiskt!!!” sa jag till mäklaren och glädjen bubblade upp så att jag var nära att skrika. ”Jaaa… Det ÄR det faktiskt!” svarade han, han trodde nog inte själv på att det skulle gå så smidigt. Kontraktsskrivningen bokade vi in till 15.45 på eftermiddagen, så resten av dagen skuttade jag runt på små rosa moln. Tur att det var fredag! När arbetsdagen äntligen var slut så åkte jag direkt till mäklaren och träffade nya köparen och skrev kontrakt. Allt gick smidigt och snabbt och jag slogs återigen av hur otroligt proffsig mäklaren var i allt – helt rätt val alltså, jag är så tacksam! På vägen därifrån så kände jag mig helt galet overkligt lycklig, hur hade allt detta gått till egentligen?!? Kvällen bjöd på ytterligare en sväng till stallet och en härlig långtur på Tindra. Inte ens det snöblandade regnet kunde sudda bort leendet från mina läppar, livet är härligt!

Eftersom det aldrig hann bli någon annons så bestämde jag mig på lördagsförmiddagen för att ändå ta och fotografera min lägenhet för att ha bilderna som ett minne, nu när det var så städat och fint. Speciellt kul att kunna jämföra med hur det såg ut när jag köpte den! Här kommer alltså en hel massa bilder, för att kompensera för den otroligt kompakta texten här ovanför. Först lite bilder på hur lägenheten såg ut när jag köpte den (fler bilder finns att se här).

Hall

Kök

Badrum

Och så kommer här bilderna på hur det ser ut nu.

Hall

..mot kök…

…mot vardagsrum…

Mot hall/kök och badrum och sovrum längst bort

Sovrummet

Badrummet

Den ökända mosaiken i duschhörnan…

Sist men inte minst min mysiga balkong där vildvinet börjar sätta knoppar (det får självklart stanna kvar och bli omhändertaget av nya ägaren!). Dagen till ära med snöoväder trots att snön smälte bort för över en månad sedan…

Jag kommer säkert sakna min fina lägenhet litegrann, det är något speciellt att få bestämma helt själv hur allt ska se ut, och min nya lägenhet kommer bli mycket mer ”standard” och på vissa sätt tråkigare. Men med lite tid och pengar så kommer jag nog kunna förändra den också så att den blir mer som jag vill ha den. Säga vad man vill om att äga sitt eget boende och allt som kommer med det – ångest över räntor, ansvar om något går sönder osv, men jag kommer nog aldrig mer kunna bo i en hyresrätt igen. Det är underbart att kunna förändra sitt hem utan att känna att man kastar pengarna i sjön.

Nu blir det en spännande väntan och en hel del flyttpackande förstås, innan det är dags att flytta till nya lägenheten i slutet av april/början av maj. Det ska bli helt fantastiskt kul och jag ser verkligen fram emot en nystart. Trots att jag verkligen tycker om min lägenhet så är det nu nedräkning tills flyttlasset går. Hur mycket bloggande det blir får tiden utvisa, men om ni inte hör av mig så vet ni ju vad jag underhåller mig med under tiden!