Ett hästliv

Dags att posta ett inlägg som jag började skriva för 7 månader sedan. Men så blir det ett mastodontinlägg också… Jag har länge konstaterat att den här bloggen lider allvarlig brist på hästinnehåll, med tanke på hur stor plats hästarna tar i mitt liv. Därför tänkte jag råda bot på det med råge. Ladda med en portion tålamod och en kopp kaffe eller te kanske, här kommer det. :)

Ända sedan jag var liten så har jag varit riktigt hästtokig. My Little Pony, leksakshästar, upptejpade stall med boxar över hela mitt rum, hagar ute på gräsmattan, hästlekar i både vår egen och grannarnas trädgårdar. Min kusin Therese som är 6 år äldre än mig var min stora idol när jag var liten. Vi hade böcker där vi samlade hästnamn och lekte ridskola i deras trädgård, byggde hinder och hoppade över, knöt snören som ”tyglar” på cykelstyret osv. Ridskolan hade till min stora besvikelse 7-årsgräns, väntan på att få börja kändes oändlig. Jag följde med Therese till stallet ibland, blev kär i de söta ponnyerna och tittade storögt på jättehästarna. Vilken lycka när det var min tur att börja på ridskolan. :)

Min ryttarbana inledde jag på Blåkulla ridskola i Västerhaninge där jag red i många, många år. Först på ponny och sen stor häst. Jag hade en sköthäst (ponny) i en period men hörde inte till de allra mest hästgalna då jag nog var lite för feg, blyg och försiktig – lite skrämmande var ju hästvärlden trots allt. Bokmal som jag var plöjde jag dock varenda hästbok jag kunde komma över. På biblioteket fick man låna max 10 böcker åt gången, jag hade läst alla deras hästböcker flera gånger om och det var sällan jag (mycket motvilligt) plockade en bok från någon annan hylla.

I högstadiet började en ny tjej i min klass, Tess, och hon hade EGEN HÄST. Oj vad jag var imponerad! Föga förvånande kom vi så småningom att bli bästa vänner. :) Hennes familj hyrde ett hus på gården Karlsfrid i Sorunda, alldeles granne med stallet och med utsikt över ängarna. Det blev nästan som mitt andra hem och hennes familj som min andra familj. Vi gjorde allt man gör på landet, njöt av hästarna, ängarna, skogarna, hässjade hö på gammaldags vis, sov på höskullen och pratade häst tills öronen värkte. Jag har så många fina minnen därifrån, innerligt tacksam att ett förortsflicka som jag hade möjligheten att bli kär i landet och hästarna ”på riktigt”!

freydis_pussTess och Freydis från Tungelsta, e. Mökkur frá Varmalæk

Det var också hos Tess jag för första gången kom i kontakt med islandshästen. Hennes häst Freydis från Tungelsta var efter den store Mökkur frá Varmalæk, en hingst som jag minst sagt skulle komma att höra mer om i framtiden. Då var Freydis en unghäst och nyss inriden. Jag var inte jätteintresserad av dessa små hästar, utan istället blev jag medryttare på Kirre, en travare som ”pensionerats” (dock inte p.g.a. ålder).

kirre2Kirre

När jag slutade högstadiet så flyttade min familj ner till Singapore i två år. Det blev två år med mycket hästlängtan för min del – att rida i Singapore var bara något för de allra rikaste. På sommaren åkte vi dock hem till Sverige igen och jag tog förstås mig tillflykt ut till Tess och hästarna igen. Nu fick jag istället börja låna Freydis från Tess medan hon lånade någon av de andra islandshästarna i stallet. Så mycket gångartsridning kan jag dock inte minnas att det blev, vi tog dock väldigt många långa mysiga skritturer i skogen varvat med en galopp eller två uppför någon backe. Riktigt hästmys med andra ord!

Riktigt islandshästbiten blev jag dock inte förrän jag följde med Tess och hennes mamma som hästskötare på några tävlingar. Tess tävlade Freydis medan hennes mamma lånade en häst av en vän. Och vilken häst! Svie från Rooslunda, möjligtvis världens sötaste valack, brunskäck med låååång man och de snällaste ögonen man kan tänka sig. Jag fick prova rida honom någon gång och kan bara minnas att jag kände mig lyckligast i världen. Man kan nog lugnt säga att Svie var den som fick mig på fall för färgglada islandshästar…

svie5Svie från Rooslunda, e. Hédinn von Gretesch

Ungefär i samma veva (år 2000) så kom jag och min andra bästa vän Emelie på den goda idén att försöka låna/hyra varsin islandshäst över en sommar. Så mysigt det skulle bli tyckte vi! Vi formulerade en fin annons och ställde även en fråga på islandshästdelen på hästforumet Bukefalos. För er som känner till Bukefalos förstår ni säkert att det tog hus i helvete. Jag/vi fick en utskällning efter noter, hur kunde vi tro att någon skulle vara så urbota dum att låna ut sin islandshäst till oss över sommaren (den bästa tiden att ha häst) och riskera att få tillbaks en häst med totalförstörda gångarter efter att några småtjejer haft lite kul med dem en sommar. Jag minns att jag bröt ihop totalt framför dataskärmen, hur kunde någon skriva så elaka saker till mig? När tårarna torkat så öppnade sig dock en helt ny värld för mig. Jag började läsa på forumet och insåg helt plötsligt att personen som skällt ut mig var otroligt kunnig och dessutom ägde två fina hingstar och bedrev avel på den stora gården Silverkedjan. Det var så jag lärde känna Tim Kvick och fick en ny idol. ;)

askur tittar i kameranAskur fra Hofsstaðaseli, en fantastisk hingst!

Av många olika anledningar så samlade jag under våren 2001 ihop så mycket mod jag bara kunde uppbåda och skickade ett mycket prydligt ansökningsbrev om praktikplats på Silverkedjan. Jag hade både hunnit tappa hoppet och glömma bort det när jag blev uppringd av Tims man som sa att jag var välkommen vilka veckor jag ville under sommaren. Hur jag vågade mig dit är än idag ett under, speciellt som jag efter en natt på gården ringde till mamma och pappa och grät och bad dem komma och hämta mig igen. ;) Lilla, lilla Erica som ju inte kunde någonting! Kloka Tim förstod precis vad som behövdes, efter ett samtal i trädgården med många tröstande och insiktsfulla ord så vågade jag stanna. Förutom att hjälpa till med alla sysslor på gården så bad Tim mig att lägga lite extra tid på valacken Dreygur som behövde en kompis. Snällaste Dreygur, naturtöltare med ett hjärta av guld, perfekt att trösta en lite rädd och osäker Erica.

dreygur betarDreygur frå Lödeng, e. Thröstur frá Teigi

Mina första tre veckor på Silverkedjan blev några av mina bästa någonsin, och vad jag lärde mig! På alla plan. Vara utan mamma och pappa, rida varje dag, utföra sysslor, kolla till unghingstarna på betet, hålla koll på brunster, betäckningar, ultraljud, medicinering av skadade hästar, vaka på sto som skulle föla, vara med om fölning osv. Mycket jobb men oerhört mycket belöning och lycka på högsta nivå! Vackra hästar, söta föl, roligt sällskap, gudomliga ridturer och härliga samtal. Så många detaljer inpräntade i hjärnan att man undrar hur det kan finnas plats där inne. I sanning minnen för livet!

rissa och rauns bebis kliasSöta skäckföl på Silverkedjan sommaren 2001.

prisma livligPrisma från Silverkedjan med den spännande färgen silvermusblackskäck!

När jag kom hem från Silverkedjan så fortsatte jag rida Freydis och hängde vidare på islandshästforumet på Bukefalos. Jag fortsatte suga i mig kunskap som en svamp och började så småningom knyta till mig lite nya kontakter i islandshästvärlden. Jag följde med en forumvän ut till hennes hästar som stod på Fors Gård i Västerhaninge, och fick här för första gången hälsa på kungen själv, gårdens egen stolthet, hingsten Mökkur frá Varmalæk. Som jag skrev tidigare var han pappa till Freydis så det kändes förstås lite extra kul. Via Bukefalos lärde jag också känna Elisabeth, och tillsammans bestämde vi oss för att fråga om vi än en gång fick möjligheten att spendera en sommar på Silverkedjan. Så blev det, så tidigt på sommaren 2003 så hamnade vi där igen i tre veckor. Ännu en underbar sommar med mycket skratt, härligt sällskap, fina hästar! Vi hann med många rundor kring hagarna och konstaterade att 30 hästar var ALLDELES för mycket att satsa på själv, det skulle räcka med en sisådär 5-10 st. ;)

silverkedjan

silverkedjan-silverfolOmringad av silverföl – vart annars än på Silverkedjan? :)

Under 2003 blev jag också genom mitt intresse för hemsidebyggande inbjuden att engagera mig i en nystartad förening under Svenska Islandshästförbundet. Klubben hette MöRS, Mökkur Ryttarsällskap, och hade sitt säte just på Fors Gård. Vem som klubben är döpt efter är inte svårt att gissa, självklart ”kung” Mökkur frá Varmalæk. ;) Jag blev snabbt utnämnd till föreningens webmaster. Hösten 2003 kom jag sedan även att bli webmaster för Fors Gårds hemsida och började i samma veva att rida på ridskolan där. Jag blev så småningom invald i styrelsen i MöRS och där blev jag sedan kvar i många år. Jag har varit med och arrangerat otaliga tävlingar och aktiviteter och lärt känna väldigt mycket trevliga människor, vilket jag är jätteglad för! Tävla själv skulle det dock ta lång tid innan jag vågade göra. ;)

mors-lakanMöRS-lakanet jag en gång målade med textilfärg hängde med i många år!

fors-gardHästar i ”antikhagen” vid de gamla vikingagravarna på Fors Gård

Det var också via MöRS som jag träffade på min vän Malin Schön. Ett av de första minnena jag har var när Malin skulle skriva en artikel om boots till klubbens hemsida och jag ställde upp som ”hovfotograf” (och så det uttrycket brukats och missbrukats sedan dess! ;) ). Efter något år bytte jag ridgrupp på ridskolan och började rida i en av Malins grupper – och sedan dess har jag inte velat sluta! Hon är en underbar instruktör, duktig, tydlig och pedagogisk, och har en fantastisk känsla och hand med hästar, så mjuk och lyhörd för deras känslor och behov. Jag vet att jag är långt ifrån den enda som tycker så, vi är många som är med i Malins fanclub! ;)

malin-tindra2006Malin och Tindra hösten 2006

Hösten 2006 kom jag via Malin i kontakt med min nästa medryttarhäst, Gymir från Dalarö e. Mökkur frá Varmalæk (japp, Mökkur igen!) ue. Tyr vom Rappenhof. Han var då bara 5 år gammal men världens snällaste och tryggaste häst. Det blev mest skritt, trav och galopp och så korta sträckor tölt då han inte var så stark ännu. Han stod i ett litet stall ute i Sandemar så där fanns massor av fina ridvägar där inga bilar åkte, dock tyvärr varken ridbana eller ridsällskap. Trots det var det en härlig tid, vi hade många mysiga stunder ihop, jag och Gymir! Jag red honom i ungefär ett år och slutade av olika anledningar då jag dessutom fick full upp med flytt och renovering av min nya lägenhet.

gymir2Jag och Gymir från Dalarö, e. Mökkur frá Varmalæk

Några månader senare i slutet av 2007 så fick jag erbjudande om en ny medryttarhäst. Denna gång var det till Kengan, Kengála frá Höskuldsstöðum, ett superpiggt och roligt femgångssto som ägdes av Malins vän Jill. Jill var en underbar medryttarhästägare och Kengan en underbar häst! Extremt snäll och lugn från marken och sedan en riktigt jätteglad energibomb när man satt upp. En sån häst! Med sina Ior-öron som hängde som kranar ut från huvudet, diverse galenskaper och en galopp som snarare kunde liknas vid en racerbil så kunde man inte annat än älska henne. I 1½ år fick jag den stora äran att rida Kengan så mycket jag ville, lycka på hög nivå! En häst som verkligen fastnar i hjärtat. Under våren 2009 slutade jag rida Kengan i samband med att fölet i hennes mage började fundera på att komma ut. För något år sedan så tog jag tyvärr ett allra sista avsked av Kengan då hon p.g.a. skador som inte ville försvinna blev tvungen att avlivas. Många, många tårar har fällts, men det är med det lyckligaste leende jag tänker tillbaks på tiden jag fått möjligheten att spendera med en sådan häst!

kenganJag och Kengan hösten 2008

kengan-nykurKengan och Nykur sommar 2009

Efter att jag slutade rida Kengan så blev det ett uppehåll i medryttarhästeriet ett tag. Massor att göra med både jobb och skola gjorde att jag tvingade mig själv att avstå från sån lyx. ;) Ridskolan har jag dock varit kvar på hela tiden. Nu är det faktiskt 10 år sedan jag började rida på ridskolan på Fors Gård! Mycket nyttigt att rida lektion en gång i veckan, få chansen att prova på en massa olika hästar och testa nya övningar. Deltog efter ett spontant infall sent omsider i min första islandshästtävling, den årliga traditionella öl- och vägtölten på Fors Gård, med ridskolehästen Tor vintern 2011. En tredjeplats och en gul rosett var ju trots allt ganska roligt, speciellt som jag blev slagen av Malin på Tindra på andraplatsen och Jills dotter My och Kengan på förstaplatsen! :)

tor-oltoltJag och Tor på öltölten (Foto: Per Schön)

Kort därefter så frågade Malin mig om jag ville bli medryttare på hennes Tindra till hösten när hon skulle bli ”ledig” igen efter att ha varit på foder en period. Svaret blev ett självklart ja! Tindra frá Österkulla är (liksom Malin själv ;) ) finskfödd och – tro det eller ej, även hon efter Mökkur frá Varmalæk! Nog för att det finns en hel del Mökkur-avkommor häromkring, men detta blev nu min tredje medryttarhäst efter honom, ganska lustigt va? Dessutom är hon ue. Thröstur frá Teigi, precis som Tims underbara Dreygur, kul va?

tindra-aug11Jag och Tindra augusti 2011

Så jag började alltså rida Tindra sensommaren 2011. Jag visste redan innan att hon är en mycket speciell häst, både att rida och hantera. I hanteringen från marken kan hon stundtals driva en till vansinne med sitt humör (tålamooood) och hon är inte helt enkel att rida, men fantastiskt rolig och en underbar häst! Ju mer man lär känna henne desto djupare kryper hon in i hjärtat och sedan kan man inte annat än älska henne trots hennes egenheter. Hon är 100% trygg och stabil i ridningen vilket är en dröm – man behöver ALDRIG vara rädd eller orolig. Med henne kan jag göra saker jag aldrig trodde att jag skulle göra – rida långturer ut barbacka i alla gångarter utan problem t.ex., eller barbacka OCH utan träns i alla gångarter på ridbanan – och därtill faktiskt kunna styra utan mer än ett spö och en halsrem till hjälp.

tindra-galopp

Lek med Tindra juni 2012

tindra-tolt

Nu har jag ridit Tindra i 2,5 år och det är så fantastiskt kul! Hon är ett sånt glädjepiller till häst och ovanpå det dessutom riktigt fin! En lyxhäst är vad hon är. Men, som sagt inte helt enkel. Vi kämpar på för att hitta framåtandan och för att jag ska bli av med åtminstone några av mina brister – bara synd att det alltid dyker upp nya. ;) Men så är det ju att rida, man blir aldrig fullärd. Ibland ställer jag alldeles för höga krav på mig själv, ibland har vi svackor, ibland ramlar vi några steg tillbaks, men på det stora hela tror jag nog att det går lite, lite framåt hela tiden. När man rider en häst som ägs av en av sina stora hästidoler är det lätt att känna sig dålig, i jämförelse. ;) Men Malin är underbar, hur kan det vara annat än lyx att få äran att rida sin instruktörs guldklimp?!? Det har blivit en hel del lektioner och kurser och massor av ridturer tillsammans med tips och råd, och det behövs!

tindra-malin-konNu är det inte ofta det ser ut såhär, men ibland kan vi nog förtjäna en kon i arslet. ;)

IMG_0240

IMG_0125Lycka är att sitta bakom två lurviga öron i ökad tölt!

Det har blivit några tävlingar för mig och Tindra också, inga officiella men ändå. Tyvärr ställer mina nerver till det väldigt mycket, oftast är jag så nervös inför tävlingarna att jag har hjärtklappning flera veckor i förväg, svårt att sova och elaka mardrömmar om att vi ska missa vår start eller annat hemskt. ;) På tävlingsbanan glömmer jag sedan helt bort hur man rider (kan man STYRA hästen??) och blir flaxig och virrig i både kropp och hjärna. Tindra tappar lätt viljan på tävling och mitt flaxande och bankande gör det inte bättre, stackars häst. Efteråt känns det förstås mycket bättre, även om jag blir frustrerad på mig själv över att jag inte kan kontrollera mina nerver. Trots det har det stundtals gått riktigt bra och vi har fått många fina färgglada rosetter i både fyrgång, tölt och till och med i trail. :) Höjdpunkten är nog ändå öltölten förra året när vi kom på 2:a plats i vägtölten. Jag stod helt oförstående vid prisutdelningen, fattade ingenting när mitt namn lästes upp, hjälp! Hur gick det till? Tindra i sitt esse! :)

IMG_9552Fina rosetter i Finlands färger på öltölten 2013

IMG_4047

IMG_4058 Trailtävling på Stadsberga våren 2013, inklusive hästätande vattenmatta!

Tävling i all ära, men det är ändå på hemmaplan som Tindra är sitt riktiga underbara jag. Jag njuter i fulla drag och undrar om det någonsin kommer finnas någon roligare, tryggare – eller mer fotogenique! – häst än Tindra i mitt liv. Kolla bara in det här, fina hästen!

IMG_8743

IMG_8786

Och så det här med att ha egen häst. Självklart är det något jag liksom de flesta hästtjejer drömt om ända sedan jag var liten. Nu på senare år har ju faktiskt den drömmen börjat kunna bli verklighet, skolan är avklarad, jag har ett bra jobb och pengar att stoppa undan varje månad. Visst hade jag säkert kunnat skaffa häst för länge sen, men jag har alltid varit för ”förnuftig” för det, och det är väl förnuftet som gör att jag fortfarande inte har någon – det är ett stort åtagande. Just nu är jag ju dessutom så extremt bortskämd att det egentligen inte finns något skäl att ÄGA en häst – Malin är ju så enormt snäll och lånar ut sin Tindra till mig så mycket jag vill och med fria händer att hitta på vad jag vill. Som om inte det var nog så ställer hon ju upp och skjutsar mig till tävlingar, peppar och stöttar och, och, och. Bortskämd räcker inte ens till för att beskriva det, bästa hästen och helt klart bästa hästägaren någonsin! Det går inte att sätta ord på tacksamheten. :)

På tal om hästar och hästägare – visst är det väl så att människorna i slutändan betyder minst lika mycket som hästarna? Därför måste jag avsluta med en liten hyllning till de underbara människorna ute på Stall Skogsäng där Malin har sina hästar, däribland t.ex. Jill som ägde Kengan. Trots att jag ”bara” är medryttare så känner jag mig verkligen som en i gänget! Monica är världens gulligaste och roligaste stallägare, det går inte att låta bli att tycka om henne. Alla de andra hästägarna likaså, fantastiskt trevliga och roliga människor! Så mycket skratt och härliga ögonblick där ute, det hade inte varit hälften så trevligt utan dem.

Vi kan väl sammanfatta det hela med en väldig tacksamhet över alla dessa underbara hästmänniskor och vänner som gett mig ett otroligt härligt hästliv, och många fantastiska minnen från en hel rad snälla, glada, roliga, personliga hästar som gett mig så mycket lycka och kärlek! Kanske borde jag sända ett extra tack till Mökkur frá Varmalæk som ju faktiskt haft en väldigt stor del i det hela? ;) Både hästar och människor har han lyckats putta i min väg. Och självklart – äventyret fortsätter och listan med vackra minnen fylls på hela tiden!

2 svar till “Ett hästliv“

  1. MalinS skriver:

    Men åååh, vilka fina ord! Börjar ju böla ju av dina fina ord!
    Tack!!!!

  2. Erica skriver:

    Men gulle dig! Det är ju bara sanningen, du borde få höra dem varje dag! :) Kram!

Lämna ett svar