Älsklingskatterna – familj på gott och ont

Det senaste året har inte varit det lättaste katt-året jag varit med om direkt. Det har verkligen varit en prövning, och det är vid såna här tillfällen som man verkligen inser att katterna på riktigt är min familj. De som inte är riktiga kattmänniskor tycker definitivt att jag är dum i huvudet som gör allt detta för dem, men för mig är det en självklarhet. De ger mig så mycket kärlek och lycka att jag inte ser det som ett alternativ att vara utan dem. Kanske har de flesta av er redan hört allt om detta, men jag måste ändå dela med mig…

IMG_8614

IMG_8587

Det började egentligen i början av november 2013 när jag efter en lång tids väntan och planering skickade iväg Lova på parning. Med tanke på att jag de senaste åren funderat och funderat och funderat på om jag verkligen skulle fortsätta min uppfödning så var det inget lätt beslut (du kan läsa mer om det här). Men iväg på parning åkte hon, men eftersom hon var av den mycket bitchiga sorten och hanen oerfaren och av den väldigt blyga sorten så fick de aldrig till någon parning. Efter en vecka åkte jag därför och hämtade hem henne, och eftersom det var en bit att åka så var hanens ägare så snälla att de lät mig sova över där. Hemskt trevligt hade vi det, massor av kattprat och kattgos, och Lova var helt överlycklig att matte kommit till hennes räddning och ägnade hela natten åt att flitigt gosa ihjäl mig. Mattes lilla hjärtegull! Helgen borta var en trevlig utflykt, även om hemresan bestod av tre timmar i en bil i kolmörker tillsammans med en MYCKET missnöjd Lova som jamade konstant hela vägen. Puh!

IMG_0787

IMG_0790

Det var några dagar efter vi kom hem som helvetet bröt löst här hemma. Dimma och Leica blev dåliga i magen, värre än jag någonsin varit med om. De har alltid haft riktiga ”stenmagar”, speciellt Dimma som kunnat äta i princip vadsomhelst. Jag ska inte gå in på alltför mycket detaljer i konsistens och sånt där som riktiga kattnördar (och småbarnsföräldrar har jag förstått) brukar snöa in på, men det var hemskt. De vanliga knepen hjälpte inte ett dugg, ingen skonkost eller probiotika fungerade. Eftersom jag och Lova precis kommit hem från ett hem med många andra katter så blev jag orolig att det var något smittsamt. Lova var dock helt frisk, men eftersom katter kan vara symptomfria smittbärare så lugnade det mig inte speciellt mycket. Det kunde ju vara allt ifrån kontakt med en annan bakterieflora till något mycket värre.

IMG_7797

Eftersom de som äger hanen precis hade fått hem en katt från Rumänien så blev jag extra orolig. En bekant till mig hade importerat två katter från Rumänien för något år sedan och de hade en parasit som heter tritrichomonas foetus, vilket yttrar sig just i hemska illaluktande diarréer. Parasiten har väckt väldigt mycket uppmärksamhet i Sverige de senaste åren och det är många uppfödare som råkat ut för stora problem och riktiga tragedier just på grund av importerade katter som haft med sig parasiten. Problemet är att den dels är väldigt svår att bli av med, och dessutom är medicinen mot parasiten så pass giftig att den inte är tillgänglig i Sverige utan behöver tas in via veterinär på licens, och det är inte helt lätt att ens hitta en veterinär som är villig att göra detta. Medicinen är så giftig att man måste ha handskar på sig när man hanterar den samt när man tömmer kattlådan etc, och det krävs extremt noggrann städning av hela hemmet under hela behandlingsperioden (som är lång). En smittad katt får dessutom inte bo tillsammans med en frisk katt eftersom parasiten är extremt smittsam, och helst ska inte smittade katter gå tillsammans heller eftersom de kan återsmitta varandra. Medicinen är dessutom hemskt dyr, en behandlingsomgång för en katt kan gå på en tusenlapp, och det kan krävas fler behandlingar. Dessutom är det inte säkert att behandlingen hjälper och då finns det inget sätt att rädda katten…

IMG_7827

IMG_7828

Ni förstår alltså säkert min oro. Jag bestämde mig snabbt för att skicka in avföringsprov till SVA (bara det en kostnad på drygt 700 kr), både på tritrichomonas och giardia, som är en parasit med liknande symptom och även den väldigt jobbig av med av med men utan den giftiga medicinen. Bara det var en riktigt vidrig upplevelse – föreställ er att behöva samla in rinnande extremt stinkande sprutdiarré i tre dagars tid i plastpåsar, utan att få med någon sand i provet… Finns ingen kräksmiley som kan göra rättvisa åt den erfarenheten. Dessutom tvinga katten att vara instängd ensam under den här tiden, för att kunna identifiera vems bajs det var. Dessa dagar med provinsamling och sedan väntan på att provet skulle bli analyserat så hade jag nog de värsta dagarna i mitt liv. Jag läste förstås allt jag kom över under den här tiden. Att höra erfarenheter från andra uppfödare som drabbats av parasiten gjorde mig livrädd, deras våndor och ångest med behandling och i flera fall även avlivning där den inte lyckades. Jag grät floder och var i princip beredd att avliva katterna på stört om de hade parasiten, för jag kunde inte se hur jag skulle orka igenom behandling och städning under så lång tid.

IMG_0027

Hela den här våndan höll jag mest för mig själv eftersom jag inte ville starta spekulationer kring hankattens ägare. Självklart meddelade jag dem direkt när mina katter insjuknade och berättade om mina farhågor, men annars var det bara ett par av mina vänner som jag berättade för och som stöttade mig. Men tårarna tränger fortfarande fram när jag tänker tillbaks på det, jag kände mig så fruktansvärt maktlös. När svaret äntligen kom så var det NEGATIVT, ingen förekomst av varken tritrichomonas eller giardia. På ett sätt en enorm lättnad, men eftersom det inte är helt ovanligt med falskt negativa svar och katternas magproblem inte ville ge med sig så var jag fortfarande orolig. Jag provade med ALLT, till och med veterinärerna sa att de inte hade några fler tips att ge, och det tog bara aldrig slut. Och inte nog med att hela min tillvaro cirkulerade kring bajs och sjuka katter, pengarna bara rullade ur plånboken med svindyrt veterinärfoder och probiotika med kilopris dyrare än saffran, puh!

IMG_2753

Ovanpå allt detta med magarna så har Dimma även en tandsjukdom som heter FORL, eller numera TR vilket står för tandresorption. Sjukdomen gör att tänderna eroderar sönder och är fruktansvärt smärtsam. Behandlingen går ut på att man opererar bort de tänder som är drabbade, och när de är borta försvinner även smärtan. Däremot fortsätter sjukdomen drabba tand efter tand, så man måste hela kattens liv fortsätta att regelbundet operera bort tänder för att katten ska slippa smärtan. Jag ska skriva mer om detta i ett separat inlägg, men oturligt nog var det även just i denna veva hög tid för Dimma att fixa tänderna igen.

IMG_2860

Det föll sig inte bättre än att även hennes tandproblem blev en hel historia för sig själv. Det började med att den veterinärklinik som jag tidigare gått till för hennes tandoperationer (Farsta Djurklinik) helt enkelt ”glömde” nämna den lilla detaljen att den veterinär hos dem som hade kompetens att operera kattänder hade slutat sedan mitt senaste besök där. Då sa jag ändå när jag bokade tiden att min katt hade denna sjukdom och att det var dags för en ny operationsomgång, plus att de dessutom hade hela hennes journal inklusive röntgenbilder och hela faderullan. När jag då kom till veterinären med Dimma på morgonen (skulle lämna av henne på väg till jobbet och hämta henne på väg hem) så säger de detta lite som i förbifarten, och att de istället bara kommer ta tandsten och röntgenbilder och sen skicka dessa till en annan veterinärklinik för bedömning och vidare remiss ifall några tänder skulle behöva opereras bort. Jag blev helt chockad! Inte nog med att Dimma skulle behöva gå igenom en extra sövning helt i onödan, tandvård på katt kostar dessutom enorma summor pengar och ingenting av det går på någon försäkring. Eftersom jag som sagt var på väg till jobbet så kände jag dock inte att jag kunde göra så mycket annat än att gå med på deras dumma plan, men jag var så ledsen när jag hämtade ut henne efteråt att jag stod och grät i kassan och hulkande fick förklara hur besviken jag var på deras agerande och att jag ville att de skulle framföra detta till någon ansvarig (och herregud, det går inte att skriva detta utan att storböla!). Prislappen för detta besök blev 3500 kr.

Röntgenbilderna skickades så till Mälarhöjdens veterinärpraktik för bedömning, de är erkänt mycket duktiga på tänder. När de sedan ringde upp mig med resultaten (mycket riktigt var det ett flertal tänder som behövde opereras bort) så visade det sig att de inte hade några lediga tider förrän 1,5 månad senare. Och då skulle jag alltså gå och veta att hon hade fruktansvärt ont under hela denna tid… Jag ringde istället till Haninge Djurklinik dit jag visste att en kompis gått med sin FORL-sjuka katt. De hade nästan lika lång väntetid, men eftersom de låg mycket närmare mig så kände jag ändå att det var smidigare att gå dit. Samma dag åkte jag dit med Dimma för en vanlig tandundersökning så att deras veterinär fick kika på hennes tänder. Jag bad även Farsta djurklinik skicka över röntgenbilderna dit. De skrev också ut smärtstillande som jag kunde ge under tiden – metacam – men eftersom det kan orsaka diarré och det mycket riktigt fick hennes mage att krascha igen, så slutade jag med det på veterinärens inrådan.

Eftersom sjukdomen är så pass smärtsam så gjorde veterinärerna och jag bedömningen att ändå gå vidare med operationen – trots magproblemen så var Dimma ändå i väldigt gott allmäntillstånd och visade inga tecken på att vara tärd. Tvärtom blev hon som alltid bara knubbigare och knubbigare (kanske ändå en liten tröst i det hela!) och det verkade mer vara matte som led. Operationen gick bra och hon fick med sig sprutor med special-smärtstillande som inte påverkade magen. Tyvärr var hennes tänder så hårt drabbade att veterinären inte hann med alla tänderna på en omgång utan jag blev tvungen att boka ett nytt besök efter årsskiftet (en dryg månads väntetid på en ny tid…). Den första operationen gick på 5900 kr. Och som sagt, veterinärmaten och probiotikan jag gav dem för magproblemen gick på hur mycket pengar som helst, ingen vidare kassa till julklappar…

Operation nummer två (och sövning nummer tre på tre månader…) blev i januari, ungefär samtidigt som jag hade bilen inne för reparation och service (kuuuul!!!). Även den gick bra och kostade  4900 kr. Vid återbesöket en vecka senare när vi skulle kolla stygnen och läkningen så kom dock det fantastiska beskedet – på bara en vecka hade en tand försämrats så pass mycket att även denna nu behövde opereras bort. Gaaaaah!!! Ungefär här förvandlades jag till någon slags känslolös docka som bara kunde dra ett dåligt skämt om eländet, tiden för gråt och tandagnisslan (no pun intended) var liksom förbi. Det var bara att bita i det sura äpplet och boka ännu en ny tid en månad senare. Stackars stackars Dimma! Så tapper och snäll varenda gång hos veterinären, men det märktes så tydligt på henne att det här inte var något roligt alls. Även den tredje operationen gick bra, 4500 kr gick den på, och vid det här laget var både jag och Dimma igenkända av personalen. Både Dimma och mattes plånbok fick många sympatier, alltid något… En totalkostnad på nästan 19 000 kr för endast Dimmas tänder på fyra månader. Herregud, jag är SÅ GLAD att jag är en riktigt ”spara” och har pengar undanstoppade. Jag skulle inte stå ut med tanken på att behöva välja mellan att betala eller avliva en kär familjemedlem.

IMG_2659

Under hela denna period gav de mig även (gratis, alltid något!) en hel del tips och råd kring katternas magar förstås, även om det i ärlighetens namn inte hjälpte speciellt mycket. Efter månader och åter månader av kämpande hade jag äntligen fått Leicas mage så pass stabil att hon kunnat börja äta vanlig mat (efter den lååååååångsammaste foderövergång man kan tänka sig). Dimmas mage var dock fortfarande så pass dålig att hon inte kunde äta något annat än en viss sort veterinärfoder (Purina EN blötmat á 30 kr burken). Dessutom fanns den bara i sortimentet hos en enda veterinärklinik i närområdet, Farsta Djurklinik – ni kan ju tänka er hur roligt det var att behöva gå tillbaks dit… Dessutom tog även de denna mat ut sortimentet i denna veva då de skulle bygga om, så jag fick be dem beställa hem detta speciellt för mig. Helst ville jag inte stötta dem med en krona till… Och inte ens nu var Dimma helt bra i magen, hon fick återfall med jämna mellanrum och då fick hon extra probiotika i maten och så brukade det lägga sig efter ett par dagar.

Någon gång runt början av april bestämde jag mig för att det var dags att göra en ordentlig undersökning på henne, så jag bokade in en sådan hos Haninge djurklinik. Det blev en mycket gedigen genomgång av Dimma och en provtagning som självklart inte visade någonting fel. Veterinären sa att i de här fallen så är det oftast ingen idé att behandla med antibiotika, eftersom det som bekant har en försämrande effekt på magen och dessutom troligtvis inte ens skulle ge någon som helst effekt. Hon berättade också att hon hade en katt som hade exakt samma problematik, och hon sa att det enda att göra var att över en lång tid (kanske för alltid) ge bra skonkost och lägga till probiotika när katten får ett skov med dålig mage. Just detta foder tyckte hon dessutom var överlägset bäst då det har en blandning av långa och korta fibrer och alltså var bra både för mage och tarm, eller något sånt. Det var som sagt ett tag sen detta veterinärbesök var nu. Det kostade för övrigt 3100 kr. ;)

IMG_3130

Sagt och gjort, så fick det bli. Jag bestämde mig dock för att ta en kattväns råd och beställa veterinärmaten via nätet från England till en betydligt lägre kostnad än här hemma, nästan halva priset. Jag beställer från www.medicanimal.com och är nöjd, förutom att paketen måste kvitteras vid leverans och de förstås alltid (förutom när jag prickade in en beställning under semestern) kommer när jag är på jobbet, vilket betyder att jag måste hämta ut ett väldigt tungt paket på utlämningsstället varenda gång. Och paketen är väldigt dåligt packade så kartongen brukar se väldigt medtagen ut, och en hel del buckliga burkar. Dock har det aldrig varit något fel på dem, och med tanke på prisskillnaden så känns det värt det…

IMG_7731

Sedan dess har jag alltså fått acceptera att Dimma inte kan äta någon annan mat än detta. Vad det än var hon drabbades av så kommer hennes mage troligtvis aldrig återhämta sig igen, men som sagt, jag har haft gott om övning på att tänka att pengar trots allt bara är pengar. Det innebär dock även att hon aldrig får äta kattgodis eller andra smakprover på mat igen, och jag känner mig som en hemsk matte. Hon är så fruktansvärt matglad denna katt och hon måste verkligen undra vad hon gjort som helt plötsligt inte får ett enda smakprov på godsakerna längre. Dessutom blir det en hel del pyssel med matandet här hemma – av olika skäl vill jag inte att de andra katterna ska äta hennes veterinärmat förutom som smakprov då och då, och hon får förstås inte äta deras mat, så numera får de mat i separata rum. Och eftersom jag helst vill att de av hälsoskäl äter blötmat eller färskfoder, men Lova är en sjukt envis och bortskämd katt som oftast vägrar allt annat än torrfoder, så blir det tre katter i tre rum, tre gånger om dagen. Puh!

IMG_3053

Där var väl egentligen sagan slut för 2014 i alla fall. Det blev som ni förstod ingen mer parning på Lova, man skulle kunna säga att jag blev ganska rejält avskräckt i allt vad katter innebär. Kunde inte stå ut med tanken på att riskera att få hem någon smitta, eller att föda upp katter som riskerar att få samma helvetessjukdom som Dimma. Självklart har det förutom allt trassel även varit väldigt mycket positivt också. Det är helt obeskrivligt så mycket lycka de skänker, mina små älsklingar! Det får bilderna i detta inlägg symbolisera. Det spelar ingen roll att det inte blir några fler kattungar, jag är så glad för min lilla familj, den är fullt tillräcklig. De har alla tre sina egna sidor som gör att jag inte för en sekund vill vara utan dem, även om de ger mig gråa hår till tusen ibland. Men så är det väl med alla små familjemedlemmar? ;)

IMG_3150

Innan jag avslutar detta inlägg så måste jag bara lägga till den senaste veckans nyheter. Efter mycket om och men så fick jag äntligen ändan ur vagnen och bokade kastrering för Lova. Min uppfödning skulle gå i graven, inga fler katter från min uppfödning går i avel utan här slutar historien för hela Cheesericas-uppfödningen. Vemodigt som tusan, men nu var beslutet äntligen stött och blött och fattat en sista gång. Jag passade även på att boka in vaccination och tandkontroll för alla katterna, eftersom det var dags för Dimma igen och jag förstås ville kolla även de andra två. Och självklart visar det sig att både Leica och Lova även de har FORL/TR. Ett besked som faktiskt inte gjorde mig förvånad, eftersom en kompis till mig som är veterinär nyligen berättade att det nu finns forskning som visar att 80% av av alla katter över 10 år visar tecken på FORL. Mina råkade bara få det förr snarare än senare… Och tragiskt har Lova som bara är 3,5 år det värst av dem alla, hon har flera tänder som är så illa däran att de är halvvägs borta. Mer om detta kommer i ett annat inlägg, men gissa om att jag är glad att jag inte avlat på henne…

Avslutar med en riktig bildbomb på de fyrbeningar som skänker mig så mycket tårar, pussar, katthår och kärlek att jag inte kan säga annat än att jag älskar dem med hull och hår, på gott och ont!

IMG_8011

IMG_9974  IMG_0620

IMG_0624

IMG_0697

IMG_2434

IMG_2594

IMG_2648

IMG_2682   IMG_2863    IMG_3169

IMG_3522

IMG_3523

IMG_7692    IMG_7833

IMG_7912

IMG_7966

IMG_7982  IMG_8018

IMG_8033

IMG_8075

IMG_8082

IMG_8083

IMG_8088

IMG_8124

IMG_8220

IMG_8235

IMG_8274

IMG_8288

IMG_8333

IMG_8341

IMG_8342

IMG_8418

IMG_8468

IMG_8471

IMG_8551

IMG_8560

IMG_8580

IMG_8642

IMG_9354

IMG_9385

IMG_9914

IMG_9919

IMG_9939

2 svar till “Älsklingskatterna – familj på gott och ont“

  1. Maria skriver:

    Tur att katterna äger världens bästa människa!

    Stor KRAM!

  2. Marie skriver:

    Jösses vilket otroligt tuff tid ni har haft, både katterna och du. Hoppas att ni får mååånga fina år tillsammans och att de kan få vara smärtfria när de väl är av med bissingarna.

    Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!

    Kramar, Marie

Lämna ett svar