Om HCM och DNA-testet

Skriven för och publicerad i Trasdockan nr 1 2008

För ett par veckor sedan fick jag beskedet att en av min avelshane Cirrus kattungar ifrån en av hans kullar hos en annan uppfödare, lilla Billi Bii hos Unni Fyrpihl, hade utvecklat HCM, inte ens ett halvår gammal. Det kändes otroligt tråkigt – jag avskyr verkligen denna fruktansvärda förrädiska sjukdom som kan dyka upp från till synes ingenstans! Cirrus hjärta är ultraljudsscannat i januari 2007 u.a. och han blev sedan omscannad november 2007 u.a. (2½ år gammal) av Nilsfors innan min egen parning här hemma i december. Även Billi Biis mamma Amber är ultraljudsscannad av Nilsfors u.a.. Det har ju dock ganska nyligen dykt upp ett DNA-test för HCM, med hjälp av vilket man kan identifiera en av generna som kan orsaka HCM. Både jag och Unni bestämde oss fort för att DNA-testa våra katter för att se om detta kunde förklara varför en kattunge från två friska föräldrar kunde utveckla HCM så tidigt.

Billi Bii med sina syskon Billa Bong och Dirty Diesel

När resultaten kommit visade det sig mycket riktigt att det var som vi misstänkte. Både Amber och Cirrus är bärare av HCM-genen, dvs de har genotyp HCM/n och är heterozygota för genen. Strax därefter skickade Unni in DNA-test även på lilla Billi Bii. Resultatet visade att han fått HCM-genen från båda sina föräldrar och är homozygot för genen, HCM/HCM, och att han därför utvecklat HCM så tidigt.

I nuläget är det endast en gen hos ragdollen som identifierats, samt en gen hos maine coonen. Hos människor orsakas HCM av ca 200 olika gener, och med största sannolikhet finns det alltså fler gener även hos våra katter som orsakar HCM. Därför räcker det inte att enbart DNA-testa sin katt innan den går i avel, utan DNA-testet är fortfarande endast ett komplement till ultraljudet. Man kan ju dock hoppas att man i framtiden kan identifiera alla de gener som kan orsaka HCM, och att det därmed är möjligt att bli av med sjukdomen. Vägen dit är dock väldigt lång tyvärr. Hos maine coonerna har ca 33-35% av de testade katterna visat sig bära på genen för HCM (antingen heterozygota eller homozygota). Hos ragdollen har ännu inte så många katter testats i Sverige men man kan gissa att det är liknande siffror där.

Forskningen inom området är tyvärr fortfarande bristfällig, det är ännu ingen som säkert vet hur sjukdomen nedärvs. Man gissar dock att det handlar om ett dominant anlag med inkomplett penetrans. Det innebär alltså att en katt som bär på genen för HCM kan utveckla sjukdomen, men det är inte säkert att den gör det. Ett inkomplett dominant anlag fungerar som så att det i enkel upplaga påverkar en del, men att det påverkar ännu mer i dubbel upplaga. En katt som bär på genen i enkel upplaga är alltså heterozygot (HCM/n), och en katt som bär på genen i dubbel upplaga är homozygot (HCM/HCM). Det går inte att svara på hur mycket anlaget kommer påverka – en heterozygot katt kan mycket väl leva hela livet utan att utveckla sjukdomen. En homozygot katt har dock större risk att utveckla sjukdomen och kommer förmodligen utveckla HCM någon gång under sin livstid. Som sagt är forskningen fortfarande inte helt på det klara med detta, men detta är åtminstone vad jag anser mest troligt utifrån genetiken kring inkomplett dominanta anlag.

I nuläget rekommenderas inte att man tar alla katter som bär på genen ur avel. Om en tredjedel av katterna i rasen bär på denna gen, så skulle det innebära en katastrof för avelsbasen att ta alla ur avel. Det rekommenderas dock inte att man avlar på katter som är homozygota för anlaget (HCM/HCM) då de ger anlaget vidare till alla sina avkommor. Heterozygota katter (HCM/n) bör endast paras med katter som inte bär på anlaget alls (n/n). Jag hade nu en sådan tur att min hona Dimma är fri från genen, n/n, och alltså bli kattungarna ifrån min nuvarande kull antingen HCM/n eller n/n. Jag kommer DNA-testa de kattungar som ev ska gå i avel. I det långa loppet bör man välja att spara de avkommor som är n/n till avel, för att minska frekvensen av anlaget i rasen.

Viktigt att tänka på är att man tyvärr inte kan vara säker på att ens en katt som är n/n inte kommer utveckla HCM i framtiden, då det som sagt med största sannolikhet finns fler gener som orsakar HCM. Då DNA-testet är så pass nytt så är det ännu inte så många uppfödare som hunnit testa sina katter, alltså vet vi ännu inte hur pass utbredd denna gen är. Det finns alltså ingen katt som man kan säga är garanterat 100% HCM-fri, vilket i sig är en fruktansvärd tanke. Att tänka på är ju dock att detta inte endast gäller ragdollrasen, utan HCM finns förmodligen hos i princip alla kattraser, inklusive huskatten, även om inte alla raser har hälsoprogram för sjukdomen.

Jag kommer i framtiden fortsätta ultraljudsscanna hjärta och njurar på alla mina avelskatter, men kommer dessutom även DNA-testa alla avelsdjur. Att ragdollens hälsa ska komma i första hand är viktigt, och därför är ju våra hälsoprogram guld värda. Om ni vill läsa mer om HCM och hälsoprogrammet så finns utförligare texter på Ragdollklubbens samt Maine Coon-kattens hemsida. Jag vill också passa på att tacka alla som hjälpt och stöttat mig och bidragit med sina egna erfarenheter. Det finns mycket att diskutera och information att delge. Kommunikation mellan oss uppfödare är ett av de viktigaste sätten att kunna föra rasen framåt, så man får inte underskatta hur värdefullt det är att lära känna varandra inom klubben!

Vackra lilla Billi Bii, min favorit, blev bara 6 månader gammal. Sov gott lilla vän!

Lämna ett svar