De senaste dagarna har det varit väldigt trist väder, kallt, blÃ¥sigt och regnigt – inte alls sÃ¥där maj-varmt som det borde vara! En fördel med regnet är förstÃ¥s att pollenhalterna gÃ¥r ner, men likväl fÃ¥r man proppa sig full med medicin för nu är ju björkpollenblomningen som värst. Brrr! Trots vädret har katterna jamat längtansfullt och velat gÃ¥ ut, men när jag öppnar balkongdörren sÃ¥ har de bara stannat ute nÃ¥gon minut och sen kommit in. Jag tror dessutom inte riktigt de har koll pÃ¥ att man kommer till ”samma utomhus” när man gÃ¥r ut pÃ¥ balkongen som när man gÃ¥r ut i koppel, för nÃ¥gra minuter senare sÃ¥ sitter de och skriker för att de vill gÃ¥ ut pÃ¥ koppelpromenad istället.

Hittade nÃ¥gra bilder jag tog pÃ¥ Leica häromveckan när vi var ute pÃ¥ promenad. Det var Leicas första promenad för i Ã¥r och hon var väl mÃ¥ttligt road, hon tycker det är lite obehagligt och speciellt när man mÃ¥ste ha koppel pÃ¥ sig – blä! Men stundtals gÃ¥r det riktigt bra och när vi är ute i skogen där ingen annan finns sÃ¥ blir hon mycket modigare. Jag släppte loss henne en stund frÃ¥n kopplet och dÃ¥ gick hon runt och jamade och smög pÃ¥ lite fÃ¥glar i ett snÃ¥r.

På det ställe jag brukar gå till så finns ett par fallna gamla träd, Leica tyckte de var spännande och ville utforska!

Jag gick runt och höll noga koll på henne (hon går inte snabbt utan går mest omkring och jamar) och hon tyckte nog jag var lite underlig som sprang runt där med kameran i fejset hela tiden.

Det är inte så lätt att få henne att kolla i kameran, men ibland lyckas man!

Dimma fastnade på en bild också. Hon får alltid vara kopplad och brukar vara nöjd med det, hon har det längsta kopplet och det är 8 meter långt. Där går hon runt och utforskar, stannar där kopplet tar slut och sitter där och sniffar frisk luft och njuter av livet.

Leica verkar ha tagit efter mamma Dimma när det gäller ljudligheten i alla fall. Är det bara jag som har vrålande katter eller har nån annan katter som envisas med att gå runt och jama hela promenaderna? Man undrar ju lite smått vad de tänker på.

Som en äkta ragdoll så ägnar de ju den mesta tiden åt att sitta och fundera på livet i en tuva någonstans.

Lite imponerad blev jag när Leica fick för sig att klättra ut på de smalare grenarna på det största nedfallna trädet. :-O Med nyklippta klor dessutom, men hon hade förvånansvärt bra grepp. Nu var det väl kanske bara ca 1½ meter ner till marken, men för en ragdoll är det ganska högt.

Duktiga Leica på toppen!

Sedan var det dags att smyga på lite fåglar istället.

Måste också visa en söt bild jag tog på Tussilago häromdagen när solen tittade fram ett par timmar och vi var ute i skogen en sväng och myste. Jag kan minsann också klättra i träd tyckte hon!

Jag har ju grubblat en del den senaste tiden pÃ¥ att försöka hitta hane att para Tussilago med, och nu äntligen sÃ¥ är det bestämt. Jag har fÃ¥tt lov att lÃ¥na S*Chendos Harlem frÃ¥n min goa vän Pia och jag är SÃ… glad! Han är bara den läckraste läckerbiten och jag tror han kan väga upp Tussilagos brister väldigt väl. Enda nackdelen är väl att kattungarna kommer bli AAAALLDELES för söta, hur ska man kunna göra annat än att sitta och stirra pÃ¥ dem hela dagarna? *suck* Nu ska vi hursomhelst hÃ¥lla tummarna att alla tester gÃ¥r bra, att Harlem lär sig hur man hanterar tjejer, att Tussilago löper vid lämpligt tillfälle, att parning tar etc… Ja, en lÃ¥ng väg är det men roligt!

Nu ska jag ägna de sista självande timmarna idag åt att handla, laga mat och förbereda mig mentalt för ännu en lång jobbvecka. Alltid lika tråkigt när ledigheten tar slut!