Cheesericas blogg

Häromdagen var det fint väder och jag hade en ledig dag, så jag passade på att ta fram kameran och ta lite bilder på katterna. Ja, mina egna hemmaboende katter blir ju fotograferade stup i kvarten, men de som bor hos mamma och pappa fastnar ju inte så ofta på bild. Minolta har jag t.ex. inte lyckats ta några bra bilder på sedan hon var kattunge, så nu fick det bli lite kämpande!

Först ut är lilla söta Tussilago, yngst i familjen och “minst släkt” med de andra dunbollarna, men Dimma är ju hennes mormor åtminstone! Tussilago har nu hunnit bli vän även med Cirrus och Minolta så det är så lugnt och harmoniskt här i vår lilla flock! Och alla människor vill gosa med henne, hon är ju så himla snäll och superragdollslapp, med världens silkigaste päls! Hon har börjat sova tätt intill mig hela natten, oftast nere vid mina fötter men när gosbehovet tränger sig på är hon som ett litet plåster som vill bli klappad, kliad, pussas och stryka sig överallt, och gärna krypa in under täcket en liten stund. Lite smått störande när man försöker sova men man kan bara inte låta bli att charmas av henne och gosa tillbaks ändå!

För ovanlighetens skull så fick jag även ett par bilder på Dimma - med öppna ögon! Det händer inte så ofta, hon tycker kameror är fruktansvärt onödiga. Men när man blev mutad med några torrfoderbitar så kunde man sitta stilla flera minuter. Dimma är den av mina katter som har minst päls (även om Tussilago snart är ikapp henne…) men hon har faktiskt fått lite bättre kontraster nu under vintern. Tidigare så har hon varit mörk på kroppen och ganska blaskig på svansen t.ex., men nu är kroppen ljusare och svansen riktigt mörk. Söt och go är hon i alla fall, min älskade Dimma!

Sedan min underbara nallebjörn Cirrus. Han är så härlig och har en sådan utstrålning att jag skulle vilja krama ihjäl honom! Men Cirrus gillar inte kramar så man får nöja sig med lite vanligt gos istället. Visst är han väl söt min pälsbjörn? Cirrus är den värsta tiggarkatten av alla, han parkerar sig alltid i köket och tittar bedjande på en. Han har dessutom superbra hörsel, han kan t.ex. urskilja ljudet när man kör en kniv igenom plasten på köttförpackningar, när man tar ut en kyckling ur kylen eller när man öppnar en äggkartong. Alla dessa ljud betyder KOM OCH ÄT enligt honom, men kanske inte enligt matte alla gånger. Igår skulle vi äta hemmagjord pizza och min lillebror hade lämnat den uppskurna skinkan obevakad på köksbordet. AHA sa Cirrus och smaskade i godan ro tills han någon minut senare blev upptäckt. Kattmat däremot, det är äckligt - sånt är till för lägre stående varelser och äts bara i absoluta nödfall. Man är väl en finsmakare!

Så går vi vidare i kattfamiljen till Dimma och Cirrus döttrar! De har ju fyllt två år nu och borde väl räknas som vuxna nu, men när de kommer sluta räknas som bebisar för mig vet jag inte. Först ut lilla bruntrollet Minolta. Som jag brukar säga så är hon inte direkt den mest vältypade ragdollen som finns - det är inte många rätt på henne jämfört med standarden. Men söt är hon i alla fall och det räcker ju gott när man bara ska vara prydnadskatt, eller hur? Hon har riktigt kolsvart och jättejämn utmaskning och en helt ok ögonfärg, även om ögonen ser ganska bleka ut med tanke på hur mörk hon är i ansiktet. Men precis som mamma Dimma så tycker hon att det är VÄLDIGT onödigt att posera för en kamera. Det var med nöd och näppe jag kunde få henne att titta i kameran genom att frenetiskt vifta med en leksak, men hon blev nog mest bara irriterad på mig. Det syns ganska tydligt på bilderna.

Ligga i fönstret och mysa på en filt i vintersolen är härligt! Här kan man dessutom spana på en massa fåglar som flyger runt inne på gården.

Men som sagt, titta i kameran är under damens värdighet…

Sist men inte minst är lilla Leica gosetuss, som inte är så liten längre. Hon är sin systers raka motsats, jag tror faktiskt inte de har en enda gen gemensamt. Leica är mycket större och börjar bli nästan lite väl kraftig nu efter kastreringen. Vacker som en dag och mycket mer fotogenisk, men så är hon ju min favorit så jag antar att jag är lätt partisk. O:-) Leica poserade ju så fint på bilderna i förra inlägget så här blev det bara några busbilder!

Nu väntar katterna på gos så det är bäst att lyda!

Ja usch vad tiden går… Snö har vi ju haft i mängder, helt fantastiskt! Alla bara gnäller om vintern och snön, men det är ju otroligt att det faktiskt KAN vara såna här vintrar fortfarande och inte bara dessa mörka regniga dystra höst-vintrarna. Slask får man ändå förr eller senare så det är bäst att glädjas så länge det går! De senaste dagarna har vi ju haft en riktig köldknäpp, som vanligt i februari. -22 grader på DAGEN, då håller man sig helst inne och njuter av de vackra vyerna i lite varmare omständigheter.

Tog en så rolig snöbild häromveckan genom mitt köksfönster. Det är ju inte den roligaste årstiden att ha bil precis, denna killen avundades jag inte. Men jag kunde inte låta bli att fnissa lite elakt åt honom.

Att säga att jag haft mycket att göra är en underdrift - jag ska ha stambyte i min bostadsrättsförening så de senaste veckorna (ja nästan den senaste månaden) så har jag ägnat nästan all min tid och kraft åt detta. Först skulle badrummet designas - man får ju bara en chans och badrum renoverar man ju inte lättvindigt, så det gäller att det blir rätt. I en veckas tid gjorde jag inget annat än att prata badrum, tänka badrum och drömma badrum. Åkte runt till olika byggvaruhus, kakelaffärer och kollade i en massa badrumskataloger. Mätte hit och mätte dit, och hjärnan bara snurrade. När alla beslut väl var fattade så skulle kakel och badrumsmöbler inhandlas. Och när då tillsist alla inköp var klara så var det ju hög tid att börja packa ihop varenda pinal i kök, hall och badrum och stuva ner i lådor, IKEA-påsar etc och trycka in i de två rum som inte berörs av stambytet.

Efter en veckas konstant packande (ja förutom alla de dagar då jag jobbat förstås) så är man rätt slut i både kropp och själ. Det enda som då återstod var att packa ner allt som jag och katterna kan tänkas behöva den kommande månaden, stuva in allting i bilen och så flytta hem till mamma och pappa. Här har jag nu invaderat gästrummet och kommer bo här tills stambytet är klart. Pust!

Med katterna så går det faktiskt bara bra. Cirrus och Minolta som vanligtvis regerar här hemma själva har utan större protester så snällt delat med sig till främlingarna. Dimma klev som vanligt rakt ut ur transportburen och går fram och hälsar på Cirrus, och de börjar direkt tvätta varandra på huvudet som hälsning! Det är så OTROLIGT rörande att se hur katter kan vara så bra vänner att de inte glömmer bort varandra trots att de inte träffats på evigheter! Dimma, Cirrus, Leica och Minolta har ju bott ihop kortare perioder tidigare, även om det brukar bli lite protester i början. Tussilago däremot hade ju inte träffat Cirrus eller Minolta och hon tycker de är LÄSKIGA. Det blir en hel del fräsande, men däremellan så snor hon leksaker, lägger beslag på aktivitetsbollarna (MUMS med torrfoder tycker Tussilago!) och spinner som en tok. Hon är otroligt gosig och bryr sig inte om vem det är hon gosar med så länge det är en människa! På det stora hela så har lugnet sänkt sig här i lägenheten väldigt snabbt, och trots att det är fem katter i lägenheten så märks det inte för de är så lugna och harmoniska. Med andra ord - de ägnar den mesta tiden åt att sova.

Häromveckan så la jag någon timme på att fotografera mina små dunbollar. Leica kastrerades ju i slutet av november och hon har blivit så himla fin! Hon har nu hunnit fylla två år också och blir bara vackrare och vackrare hela tiden. Min ÄLSKADE! Tussilago växer och blir bara mer och mer tonårsslynglig. Man kunde ju hoppats att utvecklingen skulle börja gå åt det bättre snart. Pälsen har hon tappat också, i MÄNGDER, så snart är hon en nakenragdoll som alla mina andra alltid varit som fertila. Men söt är hon ändå som tur är! Dimma är ju färdigvuxen nu och fyllde fem år häromveckan. Tänk vad tiden går fort!

Så till kattporträtten som jag utlovade i rubriken då… För någon vecka sedan kom mamma och pappa över på besök, och då hade mamma med sig en lite present till katterna. De fick en aktivitetsboll som man fyller med torrfoder (eller godis) och så får katten rulla bollen för att förhoppningsvis få några godbitar att trilla ut. Tussilago var snabbast på att fatta och sedan har hon ägnat sig nästan nonstop åt att rulla på bollen så länge den är full. Dimma förstod efter ett par dagar, men lilla Leica hon har inte så många hjärnceller den katten så hon brukar troget sitta bredvid och titta på och sno åt sig en godbit ibland ifall det bli en över.

Putt putt…

En annan taktik…

- Pust… Nej nu är det din tur Leica! - Hm, vaaaad..? Nu hörde jag nog inte riktigt. Vad är det för något där uppe i taket månntro?

- Suck!!! Jag får väl fortsätta själv då…

- Nej matte, jag har inte gjort nååågonting, jag lovar. Absolut ingenting, det är det som är så bra med mig.

Tussilago kämpar tappert vidare.

- Japp, jag vet. Jag är aktivitetsbollens mästare!

Dimma tyckte dagen hellre skulle ägnas såhär.

För att ta vara på solljuset utomhus så bestämde jag mig för att ta lite nya bilder på Leica och Tussilago. Kolla in dessa bilder på Leica, 12 veckor respektive 2 år gammal. Så sööööt och så vacker!!!

Mattes lilla pudding!

Tussilago, som nu är 9 månader gammal, är som sagt en riktigt liten tonårsslyngel.

Personligheten är det inget fel på, knasig som få.

Fina ögon har hon också och en vacker jämn utmaskning!

Öronen har vuxit så de är inte längre för små, men de sitter fortfarande för högt upp. Vi kan hoppas att de får plats att trilla ner så småningom men med min vanliga otur med kattöron så gör de väl inte det.

Lite fick hon posera i soffan också, men det var inte alls så roligt tyckte Tussilago utan hon ville hellre LEKA.

Sedan bytte jag modell till Leica istället, och OH så underbar hon är! Jag kan inte se mig mätt på dessa bilder, jag bara svämmar över av kärlek och stolthet.

Min goa söta milda gosiga flicka! Hon kommer aldrig lämna mig. Jag tror att Dimma och Cirrus kom till mig bara för att jag skulle kunna få min Leica. Tack!

Såhär mysigt kan man ha det i TV-soffan också. Riktigt dålig bild, men såhär ser det nästan alltid ut hos oss. Dimma och Leica tätt tryckta intill mig på fårskinnet, och Tussilago bredvid så hon slipper ligga på fårskinnet. Sämre kan man ha det, eller hur?

Nu är det dags att krypa ner i sängen så att man förhoppningsvis har en chans att komma iväg till jobbet imorgon. Med tanke på kaoset i kollektivtrafiken de senaste dagarna så vet man ju aldrig riktigt hur det går. Hej så länge!

För någon vecka sedan var jag på besök hos min frisör Ecohair. Det är en ekologisk frisörsalong och jag kan varmt rekommendera dem! Jätteduktiga frisörer och helt underbar atmosfär i salongen, det är som att gå på ett litet spa! Dessutom kan man känna gott samvete över att man är snäll både mot miljön, sitt hår och mot frisörerna, eftersom de färgar med örter och andra naturliga ämnen och inte kemikalier som hos vanliga frisörer. Hursomhelst, denna gång var jag faktiskt inte där för att klippa mig! Jag har nämligen gjort en ny hemsida åt dem och behövde lite bilder för att smycka ut sidan, så det blev att åka dit en vända med kameran och experimentera lite. Och jag blev faktiskt väldigt nöjd med bilderna, de känns representativa och glada och de blev jättenöjda med sidan också, så det är jättekul. Kolla in dem här! http://www.ecohair.se

Eftersom vädret var så vackert så bestämde jag mig för att gå från salongen (som ligger vid Rådhuset på Kungsholmen) till T-centralen, och när jag kom ner till vattnet längs med Norr Mälarstrand så kunde jag inte låta bli att plocka upp kameran. Det var fullt med frost överallt och det hängde en massa små fina snökristaller i luften som gjorde ljuset alldeles magiskt.

På just den här bilden hade jag visserligen lite konstiga inställningar på kameran så ljuset är väl inte helt rättvisande, men visst är det fint?

Det syns inte på bilden, men båten till höger hette Singapore. Lite roligt tyckte jag förstås, som har bott där. Och Singapore i vinterskrud, det ser man inte ofta!

Det var så häftigt att gå där under träden, och jag var inte den enda som njöt av den vackra vintereftermiddagen.

En stackars cykel stod i snön och såg övergiven ut och var ledsen för att det inte var sommar och cykelväder.

Det fanns en himla massa häftiga detaljer på båtarna också. Det är lite härligt med det slitna, det vittnar ju åtminstone om en himla massa härliga minnen! Och Münchenbryggeriet ståtar så vackert i bakgrunden.

Och vad finns i slutet (eller början?) av Norr Mälarstrand? Jo Stadshuset såklart!

Inte kan man väl tänka sig ett mer typiskt fotomotiv än Stadshuset, när man pratar om Stockholm i vinterskrud. Så mäktigt! Och jag var inte den enda som fotograferade, förutom en massa turister så sprang en kille omkring med ett teleobjektiv och fotograferade. Skulle varit intressant att jämföra bilder för jag kan tänka mig att våra inte skulle ha en enda likhet.

Det var så svårt, så svårt, att dokumentera ljuset. Jag kan inte ens beskriva det, men som vanligt så får man kämpa för att kameran ska fånga ens hälften av det vackra vackra som ögat njuter av.

När jag blivit tillräckligt frusen så traskade jag genom de mäktiga valven och turistflockarna på väg mot centralen.

Lite snett och vint blir det när man fotograferar med extrem vidvinkel, men visst är det lite roligt med lutande torn och byggnader?

Tillslut, titta på lilla pygmegubben som fotograferar stadshustornet ur en helt annan vinkel. Ett tag stod han uppe på räcket och balanserade, det såg farligt ut. Men att stå på isen kändes inte speciellt tryggt heller så jag skulle inte vågat göra det… Ett par dagar senare när jag åkte förbi så var det öppen sjö här! Galningar.

Ja återigen en underbar vinterdag, och jag hoppas det kommer komma många fler. Inatt vräkte det ner 30 cm snö ovanpå den bruna smutsiga snömodden som legat nu sedan innan jul, och det var både härligt och häftigt och lite jobbigt. Jag ägnade en timme åt att skotta fram och sopa av bilen innan jag kunde köra iväg, och på hemvägen så fastnade jag i en snövall (dumma plogbil!!!) 10 meter ifrån infarten till min parkering så det var bara att ta fram skyffeln och skotta loss den igen! Men trots att kroppen värkte så pumpade adrenalinet, och glädjen över att det fakiskt FINNS så mycket snö att man kan köra fast i en snödriva mitt på vägen, gjorde att jag bara kunde le åt det hela.

Jaaa, jag älskar verkligen snö, vintern är UNDERBAR! Fram för mer vinterälskare, det känns som att alla runt mig bara vill att snön ska försvinna. Jag förstår inte varför de föredrar en vinter som är mörk och dyster och full av lergegga och regn. Nej usch, länge leve den äkta vintern!

Ja, jag kan inte ens minnas när vi haft en vinter som denna! Snö i mängder och bara någon enstaka dag med plusgrader sedan mitten på december. Och inte verkar det som att plusgraderna hotar vårt vinterväder heller, peppar peppar. Lite mer snö tycker jag nog allt att vi kan få, snön blir ju så smutsig om den inte förnyas igen och det känns som att snöröjarna fuskar nu när det inte kommer mer snö - det blir moddigt väldigt fort och det verkar få ligga hur länge som helst innan det röjs undan. Hursomhelst så tar jag hellre snömodd än slask, så plusgraderna får allt hålla sig borta ett bra tag nu!

I nyårshelgen var det alldeles extra vackert, och vi har haft några fler dagar med en helt fantastisk frostklädd värld som bara bara blir så lycklig av! En tidig morgon på en av mina lediga dagar så packade jag väskan och åkte på en liten fotoexkursion. Jag började med att pulsa en sväng på vår fina gård, vi har ett sånt vackert litet berg där med en grillplats och en egen liten dunge.

Trots att klockan var strax före 8 så hade solen precis tittat upp över horisonten. Det är helt klart en fördel med så sena soluppgångar om man är morgontrött. Lamporna var dock släckta fortfarande och de flesta sov nog eftersom det var söndag.

Inga barn på lekplatsen, men varenda barr på träden var klätt i krispig frost!

När jag gick för att sätta mig i bilen hade lamporna slocknat och morgonen börjat vakna på allvar.

Tänk att till och med en väg som man åker på varje dag kan vara så vacker att man häpnar! Jag blev tvungen att göra ett stopp med bilen nere vid pendeltågsbron för de stora ekarna är så magiska.

En ensam skorsten smyckar horisonten bortom tågspåren och industriområdet. Det var runt -12 grader ute och vattenångan ifrån skorstenen gjorde det bara ännu vackrare.

Det är roligt men utmanande att fotografera i snö. Att vitbalansera så att den vackra världen kommer till sin rätt är inte lätt, så man får kompromissa. Ska man porträttera den iskalla blåa snön eller det varma mjuka solljuset? Det är lite som trolleri, och ändå inte lika vackert som i verkligheten.

Efter några minuters porträtterande av lilla Trångsund så satte jag mig återigen i bilen och fick en chans att tina upp en stund medan jag åkte ner till min egentliga destination - Fållan. Jag bara älskar det här området, det är så vackert vid sjön och alla de fina husen och trädgårdarna.

Hela sjön var frusen trots att jag är livrädd för att gå på isen så vågade jag mig ut när jag såg alla fotspår som ledde ut.

De allra flesta låg nog fortfarande och sussade sött i kylan, men jag mötte ett par som var ute och gick med sina två labradorer på en härlig vintrig promenad ute på sjön.

Det var en märklig känsla att stå där mitt ute på sjön och titta på de små öarna som såg ut som kullar ute på en vidsträckt åker.

Utsikten var helt magisk, och iskall. Klicka på bilden så får du upp den i större format!

Efter en stund gick jag tillbaks till trygga land igen.

På den här stigen brukar jag alltid gå på mina promenader nere i Fållan. Trots allt är det bra med strandskydd, så att vi alla får njuta lite av våra vackra strandvyer och inte bara de som har råd med sjötomt.

Medan det blev allt ljusare och benen, kinderna och fingrarna började kännas alltmer som isbitar så gick jag tillbaks till bilen och började åka hemåt. Jag kunde dock inte låta bli att stanna vid ett av mina favorithus och smyga mig till ett par bilder medan den lyckliga familjen sov där inne. Är det inte underbart?

Och kolla in den underbara utsikten så förstår ni varför man blir alldeles lycklig bara av att tänka på dem där inne!

TIll grannar har de några som förmodligen inte har så ont om pengar, tomten är helt enorm och går hela vägen ner till sjön, med två bostadshus och troligtvis något av den bästa utsikten i området. Nej nej, jag är inte alls avundsjuk.

Sedan var det bara att packa sig in i bilen och åka hemåt igen. Jag tog kort på en annan utsikt, som faktiskt var magiskt vacker den också. Kanske är ögat lite mer förlåtande mot fula industriområden än kameran.

Här hade jag varit borta hemifrån i en dryg timme, och trots det så hade solen precis bara nått över horisonten. Vi är väl inte direkt bortskämda med dagsljus såhär på vintern.

Men ljusare och ljusare blev det, och efter några sista bilder på de vackra ekarna så tog jag tillslut bilen hem igen.

Jag svängde förbi affären på vägen hem och sedan spenderade jag morgonen med att tina upp med en varm vetekudde i knät och en kopp varm choklad med vispgrädde. Kan livet vara bättre så säg! Nej, jag förstår inte hur man inte kan gilla vintern.

Det har varit helt fantastiskt vinterväder nu de senaste veckorna. Jag kan inte ens minnas när det varit så härligt vintrigt i december, jag älskar snön som lyser upp och gör världen så vacker! Jämfört med det regn, rusk och slask som man vanligtvis får såhär års så är det himmelriket. Det är bäst att passa på att njuta så länge det bara går!

Julen har passerat och mellandagarna rasade förbi. Det har varit en skön jul, jag har träffat familjen och mina vänner och bara haft det bra! Jag såg också till att gå en promenad i solen och snön med kameran - ett sådant otroligt fototillfälle kan man ju bara inte missa. Bildbevis här nedan… Nu är det jobb som gäller hela nyårshelgen, men jag tänkte bara passa på att önska er alla ett gott nytt år. Se till att njuta ordentligt av vintern nu!