Älsklingskatterna – familj på gott och ont

25 januari, 2015

Det senaste året har inte varit det lättaste katt-året jag varit med om direkt. Det har verkligen varit en prövning, och det är vid såna här tillfällen som man verkligen inser att katterna på riktigt är min familj. De som inte är riktiga kattmänniskor tycker definitivt att jag är dum i huvudet som gör allt detta för dem, men för mig är det en självklarhet. De ger mig så mycket kärlek och lycka att jag inte ser det som ett alternativ att vara utan dem. Kanske har de flesta av er redan hört allt om detta, men jag måste ändå dela med mig…

IMG_8614

IMG_8587

Det började egentligen i början av november 2013 när jag efter en lång tids väntan och planering skickade iväg Lova på parning. Med tanke på att jag de senaste åren funderat och funderat och funderat på om jag verkligen skulle fortsätta min uppfödning så var det inget lätt beslut (du kan läsa mer om det här). Men iväg på parning åkte hon, men eftersom hon var av den mycket bitchiga sorten och hanen oerfaren och av den väldigt blyga sorten så fick de aldrig till någon parning. Efter en vecka åkte jag därför och hämtade hem henne, och eftersom det var en bit att åka så var hanens ägare så snälla att de lät mig sova över där. Hemskt trevligt hade vi det, massor av kattprat och kattgos, och Lova var helt överlycklig att matte kommit till hennes räddning och ägnade hela natten åt att flitigt gosa ihjäl mig. Mattes lilla hjärtegull! Helgen borta var en trevlig utflykt, även om hemresan bestod av tre timmar i en bil i kolmörker tillsammans med en MYCKET missnöjd Lova som jamade konstant hela vägen. Puh!

IMG_0787

IMG_0790

Det var några dagar efter vi kom hem som helvetet bröt löst här hemma. Dimma och Leica blev dåliga i magen, värre än jag någonsin varit med om. De har alltid haft riktiga ”stenmagar”, speciellt Dimma som kunnat äta i princip vadsomhelst. Jag ska inte gå in på alltför mycket detaljer i konsistens och sånt där som riktiga kattnördar (och småbarnsföräldrar har jag förstått) brukar snöa in på, men det var hemskt. De vanliga knepen hjälpte inte ett dugg, ingen skonkost eller probiotika fungerade. Eftersom jag och Lova precis kommit hem från ett hem med många andra katter så blev jag orolig att det var något smittsamt. Lova var dock helt frisk, men eftersom katter kan vara symptomfria smittbärare så lugnade det mig inte speciellt mycket. Det kunde ju vara allt ifrån kontakt med en annan bakterieflora till något mycket värre.

IMG_7797

Eftersom de som äger hanen precis hade fått hem en katt från Rumänien så blev jag extra orolig. En bekant till mig hade importerat två katter från Rumänien för något år sedan och de hade en parasit som heter tritrichomonas foetus, vilket yttrar sig just i hemska illaluktande diarréer. Parasiten har väckt väldigt mycket uppmärksamhet i Sverige de senaste åren och det är många uppfödare som råkat ut för stora problem och riktiga tragedier just på grund av importerade katter som haft med sig parasiten. Problemet är att den dels är väldigt svår att bli av med, och dessutom är medicinen mot parasiten så pass giftig att den inte är tillgänglig i Sverige utan behöver tas in via veterinär på licens, och det är inte helt lätt att ens hitta en veterinär som är villig att göra detta. Medicinen är så giftig att man måste ha handskar på sig när man hanterar den samt när man tömmer kattlådan etc, och det krävs extremt noggrann städning av hela hemmet under hela behandlingsperioden (som är lång). En smittad katt får dessutom inte bo tillsammans med en frisk katt eftersom parasiten är extremt smittsam, och helst ska inte smittade katter gå tillsammans heller eftersom de kan återsmitta varandra. Medicinen är dessutom hemskt dyr, en behandlingsomgång för en katt kan gå på en tusenlapp, och det kan krävas fler behandlingar. Dessutom är det inte säkert att behandlingen hjälper och då finns det inget sätt att rädda katten…

IMG_7827

IMG_7828

Ni förstår alltså säkert min oro. Jag bestämde mig snabbt för att skicka in avföringsprov till SVA (bara det en kostnad på drygt 700 kr), både på tritrichomonas och giardia, som är en parasit med liknande symptom och även den väldigt jobbig av med av med men utan den giftiga medicinen. Bara det var en riktigt vidrig upplevelse – föreställ er att behöva samla in rinnande extremt stinkande sprutdiarré i tre dagars tid i plastpåsar, utan att få med någon sand i provet… Finns ingen kräksmiley som kan göra rättvisa åt den erfarenheten. Dessutom tvinga katten att vara instängd ensam under den här tiden, för att kunna identifiera vems bajs det var. Dessa dagar med provinsamling och sedan väntan på att provet skulle bli analyserat så hade jag nog de värsta dagarna i mitt liv. Jag läste förstås allt jag kom över under den här tiden. Att höra erfarenheter från andra uppfödare som drabbats av parasiten gjorde mig livrädd, deras våndor och ångest med behandling och i flera fall även avlivning där den inte lyckades. Jag grät floder och var i princip beredd att avliva katterna på stört om de hade parasiten, för jag kunde inte se hur jag skulle orka igenom behandling och städning under så lång tid.

IMG_0027

Hela den här våndan höll jag mest för mig själv eftersom jag inte ville starta spekulationer kring hankattens ägare. Självklart meddelade jag dem direkt när mina katter insjuknade och berättade om mina farhågor, men annars var det bara ett par av mina vänner som jag berättade för och som stöttade mig. Men tårarna tränger fortfarande fram när jag tänker tillbaks på det, jag kände mig så fruktansvärt maktlös. När svaret äntligen kom så var det NEGATIVT, ingen förekomst av varken tritrichomonas eller giardia. På ett sätt en enorm lättnad, men eftersom det inte är helt ovanligt med falskt negativa svar och katternas magproblem inte ville ge med sig så var jag fortfarande orolig. Jag provade med ALLT, till och med veterinärerna sa att de inte hade några fler tips att ge, och det tog bara aldrig slut. Och inte nog med att hela min tillvaro cirkulerade kring bajs och sjuka katter, pengarna bara rullade ur plånboken med svindyrt veterinärfoder och probiotika med kilopris dyrare än saffran, puh!

IMG_2753

Ovanpå allt detta med magarna så har Dimma även en tandsjukdom som heter FORL, eller numera TR vilket står för tandresorption. Sjukdomen gör att tänderna eroderar sönder och är fruktansvärt smärtsam. Behandlingen går ut på att man opererar bort de tänder som är drabbade, och när de är borta försvinner även smärtan. Däremot fortsätter sjukdomen drabba tand efter tand, så man måste hela kattens liv fortsätta att regelbundet operera bort tänder för att katten ska slippa smärtan. Jag ska skriva mer om detta i ett separat inlägg, men oturligt nog var det även just i denna veva hög tid för Dimma att fixa tänderna igen.

IMG_2860

Det föll sig inte bättre än att även hennes tandproblem blev en hel historia för sig själv. Det började med att den veterinärklinik som jag tidigare gått till för hennes tandoperationer (Farsta Djurklinik) helt enkelt ”glömde” nämna den lilla detaljen att den veterinär hos dem som hade kompetens att operera kattänder hade slutat sedan mitt senaste besök där. Då sa jag ändå när jag bokade tiden att min katt hade denna sjukdom och att det var dags för en ny operationsomgång, plus att de dessutom hade hela hennes journal inklusive röntgenbilder och hela faderullan. När jag då kom till veterinären med Dimma på morgonen (skulle lämna av henne på väg till jobbet och hämta henne på väg hem) så säger de detta lite som i förbifarten, och att de istället bara kommer ta tandsten och röntgenbilder och sen skicka dessa till en annan veterinärklinik för bedömning och vidare remiss ifall några tänder skulle behöva opereras bort. Jag blev helt chockad! Inte nog med att Dimma skulle behöva gå igenom en extra sövning helt i onödan, tandvård på katt kostar dessutom enorma summor pengar och ingenting av det går på någon försäkring. Eftersom jag som sagt var på väg till jobbet så kände jag dock inte att jag kunde göra så mycket annat än att gå med på deras dumma plan, men jag var så ledsen när jag hämtade ut henne efteråt att jag stod och grät i kassan och hulkande fick förklara hur besviken jag var på deras agerande och att jag ville att de skulle framföra detta till någon ansvarig (och herregud, det går inte att skriva detta utan att storböla!). Prislappen för detta besök blev 3500 kr.

Röntgenbilderna skickades så till Mälarhöjdens veterinärpraktik för bedömning, de är erkänt mycket duktiga på tänder. När de sedan ringde upp mig med resultaten (mycket riktigt var det ett flertal tänder som behövde opereras bort) så visade det sig att de inte hade några lediga tider förrän 1,5 månad senare. Och då skulle jag alltså gå och veta att hon hade fruktansvärt ont under hela denna tid… Jag ringde istället till Haninge Djurklinik dit jag visste att en kompis gått med sin FORL-sjuka katt. De hade nästan lika lång väntetid, men eftersom de låg mycket närmare mig så kände jag ändå att det var smidigare att gå dit. Samma dag åkte jag dit med Dimma för en vanlig tandundersökning så att deras veterinär fick kika på hennes tänder. Jag bad även Farsta djurklinik skicka över röntgenbilderna dit. De skrev också ut smärtstillande som jag kunde ge under tiden – metacam – men eftersom det kan orsaka diarré och det mycket riktigt fick hennes mage att krascha igen, så slutade jag med det på veterinärens inrådan.

Eftersom sjukdomen är så pass smärtsam så gjorde veterinärerna och jag bedömningen att ändå gå vidare med operationen – trots magproblemen så var Dimma ändå i väldigt gott allmäntillstånd och visade inga tecken på att vara tärd. Tvärtom blev hon som alltid bara knubbigare och knubbigare (kanske ändå en liten tröst i det hela!) och det verkade mer vara matte som led. Operationen gick bra och hon fick med sig sprutor med special-smärtstillande som inte påverkade magen. Tyvärr var hennes tänder så hårt drabbade att veterinären inte hann med alla tänderna på en omgång utan jag blev tvungen att boka ett nytt besök efter årsskiftet (en dryg månads väntetid på en ny tid…). Den första operationen gick på 5900 kr. Och som sagt, veterinärmaten och probiotikan jag gav dem för magproblemen gick på hur mycket pengar som helst, ingen vidare kassa till julklappar…

Operation nummer två (och sövning nummer tre på tre månader…) blev i januari, ungefär samtidigt som jag hade bilen inne för reparation och service (kuuuul!!!). Även den gick bra och kostade  4900 kr. Vid återbesöket en vecka senare när vi skulle kolla stygnen och läkningen så kom dock det fantastiska beskedet – på bara en vecka hade en tand försämrats så pass mycket att även denna nu behövde opereras bort. Gaaaaah!!! Ungefär här förvandlades jag till någon slags känslolös docka som bara kunde dra ett dåligt skämt om eländet, tiden för gråt och tandagnisslan (no pun intended) var liksom förbi. Det var bara att bita i det sura äpplet och boka ännu en ny tid en månad senare. Stackars stackars Dimma! Så tapper och snäll varenda gång hos veterinären, men det märktes så tydligt på henne att det här inte var något roligt alls. Även den tredje operationen gick bra, 4500 kr gick den på, och vid det här laget var både jag och Dimma igenkända av personalen. Både Dimma och mattes plånbok fick många sympatier, alltid något… En totalkostnad på nästan 19 000 kr för endast Dimmas tänder på fyra månader. Herregud, jag är SÅ GLAD att jag är en riktigt ”spara” och har pengar undanstoppade. Jag skulle inte stå ut med tanken på att behöva välja mellan att betala eller avliva en kär familjemedlem.

IMG_2659

Under hela denna period gav de mig även (gratis, alltid något!) en hel del tips och råd kring katternas magar förstås, även om det i ärlighetens namn inte hjälpte speciellt mycket. Efter månader och åter månader av kämpande hade jag äntligen fått Leicas mage så pass stabil att hon kunnat börja äta vanlig mat (efter den lååååååångsammaste foderövergång man kan tänka sig). Dimmas mage var dock fortfarande så pass dålig att hon inte kunde äta något annat än en viss sort veterinärfoder (Purina EN blötmat á 30 kr burken). Dessutom fanns den bara i sortimentet hos en enda veterinärklinik i närområdet, Farsta Djurklinik – ni kan ju tänka er hur roligt det var att behöva gå tillbaks dit… Dessutom tog även de denna mat ut sortimentet i denna veva då de skulle bygga om, så jag fick be dem beställa hem detta speciellt för mig. Helst ville jag inte stötta dem med en krona till… Och inte ens nu var Dimma helt bra i magen, hon fick återfall med jämna mellanrum och då fick hon extra probiotika i maten och så brukade det lägga sig efter ett par dagar.

Någon gång runt början av april bestämde jag mig för att det var dags att göra en ordentlig undersökning på henne, så jag bokade in en sådan hos Haninge djurklinik. Det blev en mycket gedigen genomgång av Dimma och en provtagning som självklart inte visade någonting fel. Veterinären sa att i de här fallen så är det oftast ingen idé att behandla med antibiotika, eftersom det som bekant har en försämrande effekt på magen och dessutom troligtvis inte ens skulle ge någon som helst effekt. Hon berättade också att hon hade en katt som hade exakt samma problematik, och hon sa att det enda att göra var att över en lång tid (kanske för alltid) ge bra skonkost och lägga till probiotika när katten får ett skov med dålig mage. Just detta foder tyckte hon dessutom var överlägset bäst då det har en blandning av långa och korta fibrer och alltså var bra både för mage och tarm, eller något sånt. Det var som sagt ett tag sen detta veterinärbesök var nu. Det kostade för övrigt 3100 kr. ;)

IMG_3130

Sagt och gjort, så fick det bli. Jag bestämde mig dock för att ta en kattväns råd och beställa veterinärmaten via nätet från England till en betydligt lägre kostnad än här hemma, nästan halva priset. Jag beställer från www.medicanimal.com och är nöjd, förutom att paketen måste kvitteras vid leverans och de förstås alltid (förutom när jag prickade in en beställning under semestern) kommer när jag är på jobbet, vilket betyder att jag måste hämta ut ett väldigt tungt paket på utlämningsstället varenda gång. Och paketen är väldigt dåligt packade så kartongen brukar se väldigt medtagen ut, och en hel del buckliga burkar. Dock har det aldrig varit något fel på dem, och med tanke på prisskillnaden så känns det värt det…

IMG_7731

Sedan dess har jag alltså fått acceptera att Dimma inte kan äta någon annan mat än detta. Vad det än var hon drabbades av så kommer hennes mage troligtvis aldrig återhämta sig igen, men som sagt, jag har haft gott om övning på att tänka att pengar trots allt bara är pengar. Det innebär dock även att hon aldrig får äta kattgodis eller andra smakprover på mat igen, och jag känner mig som en hemsk matte. Hon är så fruktansvärt matglad denna katt och hon måste verkligen undra vad hon gjort som helt plötsligt inte får ett enda smakprov på godsakerna längre. Dessutom blir det en hel del pyssel med matandet här hemma – av olika skäl vill jag inte att de andra katterna ska äta hennes veterinärmat förutom som smakprov då och då, och hon får förstås inte äta deras mat, så numera får de mat i separata rum. Och eftersom jag helst vill att de av hälsoskäl äter blötmat eller färskfoder, men Lova är en sjukt envis och bortskämd katt som oftast vägrar allt annat än torrfoder, så blir det tre katter i tre rum, tre gånger om dagen. Puh!

IMG_3053

Där var väl egentligen sagan slut för 2014 i alla fall. Det blev som ni förstod ingen mer parning på Lova, man skulle kunna säga att jag blev ganska rejält avskräckt i allt vad katter innebär. Kunde inte stå ut med tanken på att riskera att få hem någon smitta, eller att föda upp katter som riskerar att få samma helvetessjukdom som Dimma. Självklart har det förutom allt trassel även varit väldigt mycket positivt också. Det är helt obeskrivligt så mycket lycka de skänker, mina små älsklingar! Det får bilderna i detta inlägg symbolisera. Det spelar ingen roll att det inte blir några fler kattungar, jag är så glad för min lilla familj, den är fullt tillräcklig. De har alla tre sina egna sidor som gör att jag inte för en sekund vill vara utan dem, även om de ger mig gråa hår till tusen ibland. Men så är det väl med alla små familjemedlemmar? ;)

IMG_3150

Innan jag avslutar detta inlägg så måste jag bara lägga till den senaste veckans nyheter. Efter mycket om och men så fick jag äntligen ändan ur vagnen och bokade kastrering för Lova. Min uppfödning skulle gå i graven, inga fler katter från min uppfödning går i avel utan här slutar historien för hela Cheesericas-uppfödningen. Vemodigt som tusan, men nu var beslutet äntligen stött och blött och fattat en sista gång. Jag passade även på att boka in vaccination och tandkontroll för alla katterna, eftersom det var dags för Dimma igen och jag förstås ville kolla även de andra två. Och självklart visar det sig att både Leica och Lova även de har FORL/TR. Ett besked som faktiskt inte gjorde mig förvånad, eftersom en kompis till mig som är veterinär nyligen berättade att det nu finns forskning som visar att 80% av av alla katter över 10 år visar tecken på FORL. Mina råkade bara få det förr snarare än senare… Och tragiskt har Lova som bara är 3,5 år det värst av dem alla, hon har flera tänder som är så illa däran att de är halvvägs borta. Mer om detta kommer i ett annat inlägg, men gissa om att jag är glad att jag inte avlat på henne…

Avslutar med en riktig bildbomb på de fyrbeningar som skänker mig så mycket tårar, pussar, katthår och kärlek att jag inte kan säga annat än att jag älskar dem med hull och hår, på gott och ont!

IMG_8011

IMG_9974  IMG_0620

IMG_0624

IMG_0697

IMG_2434

IMG_2594

IMG_2648

IMG_2682   IMG_2863    IMG_3169

IMG_3522

IMG_3523

IMG_7692    IMG_7833

IMG_7912

IMG_7966

IMG_7982  IMG_8018

IMG_8033

IMG_8075

IMG_8082

IMG_8083

IMG_8088

IMG_8124

IMG_8220

IMG_8235

IMG_8274

IMG_8288

IMG_8333

IMG_8341

IMG_8342

IMG_8418

IMG_8468

IMG_8471

IMG_8551

IMG_8560

IMG_8580

IMG_8642

IMG_9354

IMG_9385

IMG_9914

IMG_9919

IMG_9939

Återblick på 2014

21 januari, 2015

Eftersom jag bevisligen blivit riktigt usel på att blogga så tänkte jag att jag åtminstone kan bemöda mig med att göra en summering av förra året. Utan ambition om att ge alla delar rättvist utrymme så kommer de här, mina tankar, minnen och erfarenheter från 2014.  IMG_1957

IMG_1160

IMG_1930

IMG_3041

Det övergripande temat för vintern var eko i plånboken! Tyvärr inte på grund av dyra julklappar, mellandagsshopping eller roliga semesterresor, utan snarare hutlöst höga och många veterinärräkningar och en tråkigt otajmad service och reparation av bilen. Jag ska dock berätta mer om katterna i ett annat inlägg eftersom det förtjänar mer utrymme än några rader i en summering. På den positiva sidan så kan jag dock nämna en väldigt snöblöt men rolig öltölt på Fors Gård dit jag och Britta tog oss tillsammans med halvsyskonen Tindra och Vísir. Lika nervösa båda två (tvåbeningarna alltså) när vi för första gången var iväg på äventyr utan vår mentor Malin, huuu! Tindra sprang hem en 6:e plats och vit rosett i öltölten, och en härlig 3:e plats och gul rosett i vägtölten. :)

IMG_7745
Halvsyskonen Vísir och Tindra torkar upp i ridhuset på Fors inför öltöltens start.

IMG_7749

Februari och mars bjöd även på två underbara vistelser på Yasuragi, min skönaste vardagslyx! Den ena betalade jag själv (åker man söndag till måndag och har ICA-kort så blir det inte alls dyrt) och den andra blev jag så tacksamt bjuden på av jobbet tillsammans med kollegorna på Marknad. Denna tiden karaktäriserades också av flyttstök och förberedelser – på jobbet då. I mars flyttade vi nämligen tvärs över gården till ett nytt kontor, från egna kontor till kontorslandskap med allt vad det innebär. Och det har faktiskt blivit riktigt mysigt och roligt, även om det inte bara innebär fördelar så är det kul att dela vardagen med kollegorna och en hel del skratt blir det!

IMG_7986Yasuragi med kollegorna

IMG_7985

IMG_7927
Flyttstök på jobbet!

IMG_7914

IMG_7926Såhär bor vi nu!

Påsken bjöd på fantastiskt fint vårväder och det blev både grillmiddag med familjen hemma på altanen och parkhäng med grillning tillsammans med en kär vän i Knivsta. Jag gick också tillsammans med familjen och såg Henrik Dorsin och Näktergalen från Holavedsvägen på Cirkus, så sjukt rolig och bra, tårarna rann!

IMG_8310

En bukett vitsippor följde med hem från stallet nästan varje gång! Blåsippan fick stå kvar i backen.

9F8A91A0-DAEB-4157-9BF0-10F61D1923FC

IMG_8296

Grillade lammracks till påskmiddag med familjen på altanen!

IMG_8298

IMG_8308

IMG_8323

Varm vårdag, en filt, en park vid en sjö, en engångsgrill och en underbar vän. Livet på en pinne!

IMG_8324

Våren och försommaren innehöll både mindre roliga plikter (som heldags”ledigt” från jobbet för att kunna vara med på tvåårsbesiktningen i alla lägenheter i bostadsrättsföreningen) och en hel del njutande av lite sol och värme. En massa, massa tid i stallet och med Tindra förstås, så underbart när kvällarna blir ljusa och flygfäna inte riktigt vaknat ännu. Kollegorna hemma på grillmiddag på altanen och så en kväll med jobbet ute på Grönan och flera omgångar fullkomligt lyckorus i ”Eclipse”!

IMG_8709

IMG_8660

IMG_8697

I juni hängde jag med Malin som hästskötare på tävling i Vallentuna. Blåsig men väldigt solig helg, där min kamera hux flux plötsligt bestämde sig för att det var dags att lägga av! Inlämning på verkstaden gav diagnosen att i stort sett allt i den gått sönder. Ganska imponerande av en elektronikpryl att bli så extremt trasig medan jag satt och höll den i handen – det hade ju varit lite mer förståeligt om jag tappat den, låtit den ligga ute i regnrusk eller liknande. Men det är bara att tacka för trogen tjänst, den hade helt klart överstigit sin förväntade livslängd. Otroligt nog har jag fortfarande inte utsett någon efterföljare, även om det finns många kandidater. Det har varit ett ganska nyttigt år sedan dess, tack och lov är ju kameran i mobilen nu så pass bra att en fotonörd som jag faktiskt kan ta bilder som jag är nöjd med!

IMG_9499
Efter regn kommer solsken… Med lite Photoshop i mobilen kan man få väldigt vackra, om än inte helt naturtrogna, bilder.

IMG_9505

Sommaren bjöd till en början på det kallaste sommarvädret jag kan minnas. Vi satt ute i partytälten på midsommarafton och huttrade invirade i filtar, och funderade på hur kloka vi var som satt utomhus när temperaturen endast översteg den på julafton med ett par grader. Men så gör vi tydligen i Sverige… Vädret gjorde dock så småninom en helomvändning och vi fick istället en av de varmaste somrarna i mannaminne. Över 30 grader i skuggan, och hettan ville bara inte ge med sig – då förvandlas faktiskt jag till en riktig gnällspik, hetta är hemsk när man inte kan komma undan.

IMG_9887
En av flera underbart mysiga sommarturer barbacka tillsammans med Sabine och Nalle.

IMG_9297

Blommorna på altanen trivdes i alla fall i värmen!

Tindra blev sparkad och fick ett elakt sår på ena bakbenet, lagom tajmat till matte Malin skulle på långsemester i hemlandet Finland. Jag erbjöd mig rollen som sjuksyster och var ute i stallet varje dag och tvättade såret och promenerade med Tindra, vilt krigandes mot hundratals av de äckligaste och största bromsarna jag sett. Så vidriga, vi dränkte både hästar och oss människor i flugspray och jagade bromsar med mordiska vrål varje kväll. För innan klockan 20 gick det inte att vara utomhus, men när värmen släppt och bromsarna gett upp var det helt underbara sommarkvällar. Att jag jobbade hela juni och juli kändes inte som någon uppoffring när den ena månaden bestod av iskyla och den andra av extremhetta – inne på kontoret blev det på ett genomsnitt ganska lagom. ;)

IMG_9439

En mysig ridtur får representera sommaren istället för de äckliga krypen eller ett fult sår. ;)

IMG_9058

Trots stenhögarna utanför fönstret har jag den mest vidunderliga utsikt över skogen, ängarna och solnedgången!

En hel del tid spenderades ändå på min fantastiska altan som riktigt prunkade av blommor. Mycket slit med vattning blev det, men åh så jag njuter! Katterna med för den delen, de älskar att vara ute i koppel, äta gräs och bara njuta. De alldeles för varma dagarna gav riktigt behagliga kvällar, perfekt att spendera själv eller i goda vänners lag på altanen! I augusti bjöd jag hela stallgänget på kräftskiva och altanen visade sig från sin bästa sida! I det varma vädret kunde vi sitta ute tills långt efter solen gått ner utan att frysa, och det blev massor av god mat och skratt!

IMG_9364

IMG_8575

IMG_8582
Äta gräs, spana på grannar eller mysa med matte. Perfekt kattsysselsättning på sommaren!

IMG_9361

Solstolen på altanen fick stå till tjänst en hel del, ofta med en katt eller två till sällskap trots hettan!

IMG_0593

IMG_0149

Fantastiska middagar med härliga vänner!

IMG_0176

IMG_0135

IMG_9415

IMG_1795

IMG_1750
Altanen blommade överdådigt långt in på hösten. Längtar redan till nästa säsong…

IMG_1630

IMG_1635

IMG_1850

De mysigaste sommarminnena är dock från de underbart mysiga seglingsturer jag var på tillsammans med familjen i mammas och pappas segelbåt. Min äldsta lillebror Eric var hemma på semester i Sverige i över en månad, i glappet mellan byte av både jobb och land från Shanghai i Kina till numera Jakarta i Indonesien. Vi hann även med ett underbart besök på barndomens landställe på Fåglarö, där det bjöds på trevligt 70-årskalas hos morbror. Vi blev övertalade (och var väl inte så svårövertalade heller för den delen) att stanna på väldigt trevlig grillmiddag med grisnacke, ”secreto di Iberico” som jag haft med från jobbet, och efterföljande övernattning vid grannarnas brygga i sällskap av både helikopter, fina båtar och vattenskotrar… Dagen efter insisterade jag på en skogspromenad på ön och lät vågorna av barndomsminnen bara skölja in som balsam för själen.

IMG_9123

Massor och åter massor av panoramabilder blev det i somras! Vackra, knasiga, magiska, otroligt roliga. Speciellt att försöka ta ett kort där alla runt bordet blev bra, inte fick två ansikten eller ögonen på olika höjd…

 

IMG_9151

IMG_9186

IMG_9225

IMG_9227

IMG_9245

En solnedgång på Fåglarö är i sanning svårslagen.

IMG_9256

Det blev flera turer ut i segelbåten och en massa öar att besöka – Kymmendö, Fåglarö, Ornö, Notholmen. Även yngsta lillebror John följde med ut en helg, och augusti när Eric åkt utomlands igen så följde jag med mamma och pappa ut på en lite längre tur från Nynäshamn till Öja, Nåttarö och till sist Krokholmen där vi hade hela viken för oss själva i två hela nätter – så fantastiskt!

IMG_9560

Hela familjen på väg ut en fredagskväll för en helg i skärgården.

IMG_9588

IMG_9660

Mammas och pappas katter Cirrus och Minolta är alltid med som mycket lyckliga skeppskatter.

IMG_9661

IMG_9620

Njuter av solvarma klippor på Ornö när solen redan för länge sedan försvunnit bakom horisonten.

IMG_9662

IMG_9678

Notholmen med både vänner och familj. Kanske skärgårdens vackraste ö!

IMG_9680

IMG_9682

IMG_0212

På Öja med mamma och pappa. Cirrus vill gärna ha lite räkor…

IMG_0211

IMG_0484

IMG_0483

IMG_0452

IMG_0469

Nåttarö med fantastiska sandstränder!

IMG_0474

IMG_0465

Mamma tar ett morgondopp och Cirrus övervakar så inget händer.

IMG_0515

Helt ensamma på Notholmen. Visst är vi i Sverige lyckligt lottade som får njuta av detta?

IMG_0547

IMG_0556

En av de bästa sakerna på hela sommaren – inga mygg! Att kunna sitta ute och läsa en bok och titta på solnedgången i en spegelblank vik, tills det blev för mörkt för att se – och inte ett myggbett därtill!

I månadsskiftet augusti-september så åkte jag tillsammans med bästa vännen och kusinen Therese till Kos i Grekland på en sistaminutenresa. En vecka med massor av sol, bad och god mat, och så tyvärr en redig förkylning på det som gjorde det snudd på omöjligt att sova om nätterna. Men hellre förkyld vid en fantastisk pool eller strand i Grekland än hemma i sängen, eller hur? :) Hotellet var superfint och tiden perfekt vald, det var hur lugnt och skönt vid poolen som helst utan alla barnfamiljer!

IMG_0860

IMG_1246

IMG_1185

IMG_1319

IMG_0877

IMG_1255

IMG_1326

IMG_1495

IMG_1032

Petrino – en underbar restaurang med härlig stämning, fantastisk mat och extremt charmigt middagssällskap!

IMG_1027

IMG_1408

Efter semestern var det dags för den långa arbetshösten att börja. Förutom jobbet blev det som vanligt stallet vareviga dag, roligt och motiverande, speciellt som jag fick möjligheten att rida en tvådagarskurs för ”den stora Atli”. Jag var lite nervös innan, en sån amatör som jag skulle få rida för en duktig och känd instruktör, dessutom med en massa ögon som tittar på från läktaren. Men det visade sig snabbt att jag inte hade någon orsak att vara nervös, kursen var otroligt rolig och inspirerande, ren och skär lycka!

IMG_3120

IMG_3078

I övrigt blev stallhösten också väldigt jobbig och sorglig. Vi blev nämligen tvungna att flytta ifrån vårt älskade stall Skogsäng, eftersom världens bästa stallägare skulle sälja gården och flytta. All tid i stallet blev liksom mer eller mindre tyngd av en massa känslor av glädje, sorg och saknad bara över tanken på att vi skulle flytta därifrån. Jag njöt verkligen i fulla drag de sista månaderna, åkte inte hem förrän långt efter solen gått ner och bara när det blev så mörkt att det inte längre gick att se hästarna i hagen längre. En massa tårar fälldes och minnet av Skogsäng kommer alltid finnas där, vackert och lyckligt!

IMG_8736

IMG_2378

IMG_2305

IMG_2048

IMG_1603

Som väl är blev det ett helt ”gäng” som flyttade tillsammans till det nya stallet (kanske mest gäng eftersom Malin och Britta tillsammans har fem hästar, plus Sabine med en). I oktober sadlade vi på och red i samlad tropp över till det nya stallet, endast ett stenkast hemifrån mig över ängarna, till stall Gårdslöt i Stav. Det är ett väldigt mysigt litet stall, och den närmaste tiden ägnades mycket slit åt att riva, flytta och montera upp vindskydden från Skogsäng på Gårdslöt istället. Mycket knäckta ryggar, svordomar och jävlar anamma senare så står de trots allt där. Hästarna verkar trivas utmärkt i sina skogshagar och även vi människor har efter lite omställning kommit tillrätta i allt det nya, med allt vad kollektivstall och delade fodringar innebär. Rätt mysigt är det ändå att se hästarna så glada över lite mat. :)

IMG_2589

skogsangsflytt

Höstens stora tråkighet skedde dock kort efter att vi flyttat till Gårdslöt. Jag hade en tid funderat på att Tindra snubblat en del med bakbenen, men det var inte förrän första ritten efter stallflytten som jag kände att något inte var som det skulle. Jag tyckte Tindra kändes halt eller ojämn, men eftersom jag har noll erfarenhet av halta hästar så bad jag Malin rida Tindra och känna efter. Dagen efter när Malin red henne så var hon tydligt halt, och hon ringde direkt till kliniken och bokade en hältutredning ett par dagar senare, tills dess fick Tindra gå i hagen och vila. Någon dag innan veterinärbesöket så var det älgar på besök i hagen och kalabalik i hagarna. När jag och Malin sedan var på kliniken med Tindra upptäckte Malin att hon blivit varm och svullen i en sena, som inte varit varken varm eller svullen dagarna innan då hon upptäckte hältan. Veterinärundersökningen visade en liten hälta på båda bakknäna som behandlades, och även en skada på förstärkningsbandet på frambenet där hon var svullen – mest troligt orsakat av en halkning i den leriga hagen vid älgbesöket.

IMG_2734

Ordinationen blev promenader, varje dag, och Malin och jag hjälptes åt. Några veckor senare var det dags för återbesök och hältan i bakknäna var nu så gott som helt borta. En liten hälta upptäcktes i framknät på samma ben som den skadade senan, men verkade inte ha med senan att göra. Eftersom hon ändå skulle vila p.g.a. senan så behandlades hon ytterligare en gång i bakknäna samt i framknät. Och ännu fler promenader, två gånger per dag, så det är vad Malin och jag roat oss med så gott som varje dag i november, december och januari. Promenader, promenader, promenader. Gott om motion med andra ord, och ska man välja någon gång att inte rida så är det väl kanske ändå i kolsvarta, leriga och dystra november och december när inspirationen ändå ligger på botten. På ett sätt ganska mysigt, även om det varit jobbigt och påfrestande att se den alltid så friska Tindra skadad. Jag har lärt mig hur mycket som helst om skador och att linda ben, något jag aldrig behövt lära mig tidigare.

IMG_3515

IMG_3466

IMG_3467

IMG_3238

Ofta har det blivit tömkörning som omväxling till promenaderna, glad häst och bra träning för Erica!

IMG_3237

Apropå vad jag skrev om i mitt förra inlägg så har det lite känts som att den här perioden på riktigt visat mig vad det innebär att ha egen häst – i med såväl som motgång – och det känns som att prövningarna bara fått mig att vilja kämpa extra hårt. Tindra har gett mig så otroligt mycket glädje de senaste åren, det känns som en självklarhet att ge så mycket av mig själv det bara går för att få henne frisk igen! Och bättre har hon faktiskt sakta men säkert blivit! Senan är nu mycket bättre, inte helt bra, men så pass bra att vi nu bytt ut en promenad varannan dag mot skritt från ryggen. Nu håller vi tummarna att det fortsätter på samma sätt, tålamod har jag gott om, tid får det ta. Men det är riktigt härligt att få sitta på Tindras rygg igen, barbacka med värmen strålande genom den tjocka pälsen.

IMG_3530

IMG_3465

Det ser måhända ut som att hela min höst handlade om hästar, och det är nästan så det är. Nästan varje dag, i ur och skur. December kryddades dock av en massa trevligheter, först ytterligare en riktigt mysig tur till Yasuragi (jag vet, jag är smått besatt av stället!) tillsammans med en älskad barndomsvän. Dessutom en supertrevlig och nostalgisk middag på Skogsäng hemma hos underbara stallägaren Monica, gourmetmatlagning och teambuilding med jobbet på fantastiska Aveqia, chokladpralintillverkning och finmiddag tillsammans med reklambyrån, middag på Grill och ett besök på Stjärnklart tillsammans med en leverantör, och sist men inte minst en julkonsert med The Real Group. Jag har känt mig så bortskämd att jag faktiskt haft dåligt samvete över hur bra jag har det, och har därför bestämt att 2015 ska jag ge mer pengar (även om man alltid kan bli bättre har jag alltid varit bra på att ge av mig själv) till de som inte har det lika bra som jag. Enda ”nyårslöftet” jag någonsin velat avge!

IMG_2957

Förrätt på Aveqia

IMG_3079

Pralinkurs på Chokladfabriken!

IMG_3101

Gudoooomligt god ”Tonfisk Teppanyaki” på restaurang Grill!

IMG_3102

Mellan alla tråkigheter och roligheter har det faktiskt varit en ovanligt lugn och skön höst och vinter. Jag har försökt minimera plikterna och de dåliga samvetena och ägna så mycket tid som möjligt åt att bara vara. Titta på tv, gosa med katterna och faktiskt känna att jag har rätt att göra ingenting (efter jobb och stall då) utan att ha dåligt samvete över det. Jag känner att jag mått bättre denna höst än på väldigt många år – mörkret brukar göra mig väldigt nere – men säkert har en kombination av vila och gott om frisk luft och gos med djur gett välmåendet en kick!

IMG_3257

IMG_3254

IMG_3272

IMG_3119

Jag ser fram emot ett 2015 med nya utmaningar, både genom att göra mer och att göra mindre. På återseende, när plikten kallar… Och ja, det där inlägget om katterna kommer, jag vågar faktiskt lova!

Ett hästliv

11 januari, 2014

Dags att posta ett inlägg som jag började skriva för 7 månader sedan. Men så blir det ett mastodontinlägg också… Jag har länge konstaterat att den här bloggen lider allvarlig brist på hästinnehåll, med tanke på hur stor plats hästarna tar i mitt liv. Därför tänkte jag råda bot på det med råge. Ladda med en portion tålamod och en kopp kaffe eller te kanske, här kommer det. :)

Ända sedan jag var liten så har jag varit riktigt hästtokig. My Little Pony, leksakshästar, upptejpade stall med boxar över hela mitt rum, hagar ute på gräsmattan, hästlekar i både vår egen och grannarnas trädgårdar. Min kusin Therese som är 6 år äldre än mig var min stora idol när jag var liten. Vi hade böcker där vi samlade hästnamn och lekte ridskola i deras trädgård, byggde hinder och hoppade över, knöt snören som ”tyglar” på cykelstyret osv. Ridskolan hade till min stora besvikelse 7-årsgräns, väntan på att få börja kändes oändlig. Jag följde med Therese till stallet ibland, blev kär i de söta ponnyerna och tittade storögt på jättehästarna. Vilken lycka när det var min tur att börja på ridskolan. :)

Min ryttarbana inledde jag på Blåkulla ridskola i Västerhaninge där jag red i många, många år. Först på ponny och sen stor häst. Jag hade en sköthäst (ponny) i en period men hörde inte till de allra mest hästgalna då jag nog var lite för feg, blyg och försiktig – lite skrämmande var ju hästvärlden trots allt. Bokmal som jag var plöjde jag dock varenda hästbok jag kunde komma över. På biblioteket fick man låna max 10 böcker åt gången, jag hade läst alla deras hästböcker flera gånger om och det var sällan jag (mycket motvilligt) plockade en bok från någon annan hylla.

I högstadiet började en ny tjej i min klass, Tess, och hon hade EGEN HÄST. Oj vad jag var imponerad! Föga förvånande kom vi så småningom att bli bästa vänner. :) Hennes familj hyrde ett hus på gården Karlsfrid i Sorunda, alldeles granne med stallet och med utsikt över ängarna. Det blev nästan som mitt andra hem och hennes familj som min andra familj. Vi gjorde allt man gör på landet, njöt av hästarna, ängarna, skogarna, hässjade hö på gammaldags vis, sov på höskullen och pratade häst tills öronen värkte. Jag har så många fina minnen därifrån, innerligt tacksam att ett förortsflicka som jag hade möjligheten att bli kär i landet och hästarna ”på riktigt”!

freydis_pussTess och Freydis från Tungelsta, e. Mökkur frá Varmalæk

Det var också hos Tess jag för första gången kom i kontakt med islandshästen. Hennes häst Freydis från Tungelsta var efter den store Mökkur frá Varmalæk, en hingst som jag minst sagt skulle komma att höra mer om i framtiden. Då var Freydis en unghäst och nyss inriden. Jag var inte jätteintresserad av dessa små hästar, utan istället blev jag medryttare på Kirre, en travare som ”pensionerats” (dock inte p.g.a. ålder).

kirre2Kirre

När jag slutade högstadiet så flyttade min familj ner till Singapore i två år. Det blev två år med mycket hästlängtan för min del – att rida i Singapore var bara något för de allra rikaste. På sommaren åkte vi dock hem till Sverige igen och jag tog förstås mig tillflykt ut till Tess och hästarna igen. Nu fick jag istället börja låna Freydis från Tess medan hon lånade någon av de andra islandshästarna i stallet. Så mycket gångartsridning kan jag dock inte minnas att det blev, vi tog dock väldigt många långa mysiga skritturer i skogen varvat med en galopp eller två uppför någon backe. Riktigt hästmys med andra ord!

Riktigt islandshästbiten blev jag dock inte förrän jag följde med Tess och hennes mamma som hästskötare på några tävlingar. Tess tävlade Freydis medan hennes mamma lånade en häst av en vän. Och vilken häst! Svie från Rooslunda, möjligtvis världens sötaste valack, brunskäck med låååång man och de snällaste ögonen man kan tänka sig. Jag fick prova rida honom någon gång och kan bara minnas att jag kände mig lyckligast i världen. Man kan nog lugnt säga att Svie var den som fick mig på fall för färgglada islandshästar…

svie5Svie från Rooslunda, e. Hédinn von Gretesch

Ungefär i samma veva (år 2000) så kom jag och min andra bästa vän Emelie på den goda idén att försöka låna/hyra varsin islandshäst över en sommar. Så mysigt det skulle bli tyckte vi! Vi formulerade en fin annons och ställde även en fråga på islandshästdelen på hästforumet Bukefalos. För er som känner till Bukefalos förstår ni säkert att det tog hus i helvete. Jag/vi fick en utskällning efter noter, hur kunde vi tro att någon skulle vara så urbota dum att låna ut sin islandshäst till oss över sommaren (den bästa tiden att ha häst) och riskera att få tillbaks en häst med totalförstörda gångarter efter att några småtjejer haft lite kul med dem en sommar. Jag minns att jag bröt ihop totalt framför dataskärmen, hur kunde någon skriva så elaka saker till mig? När tårarna torkat så öppnade sig dock en helt ny värld för mig. Jag började läsa på forumet och insåg helt plötsligt att personen som skällt ut mig var otroligt kunnig och dessutom ägde två fina hingstar och bedrev avel på den stora gården Silverkedjan. Det var så jag lärde känna Tim Kvick och fick en ny idol. ;)

askur tittar i kameranAskur fra Hofsstaðaseli, en fantastisk hingst!

Av många olika anledningar så samlade jag under våren 2001 ihop så mycket mod jag bara kunde uppbåda och skickade ett mycket prydligt ansökningsbrev om praktikplats på Silverkedjan. Jag hade både hunnit tappa hoppet och glömma bort det när jag blev uppringd av Tims man som sa att jag var välkommen vilka veckor jag ville under sommaren. Hur jag vågade mig dit är än idag ett under, speciellt som jag efter en natt på gården ringde till mamma och pappa och grät och bad dem komma och hämta mig igen. ;) Lilla, lilla Erica som ju inte kunde någonting! Kloka Tim förstod precis vad som behövdes, efter ett samtal i trädgården med många tröstande och insiktsfulla ord så vågade jag stanna. Förutom att hjälpa till med alla sysslor på gården så bad Tim mig att lägga lite extra tid på valacken Dreygur som behövde en kompis. Snällaste Dreygur, naturtöltare med ett hjärta av guld, perfekt att trösta en lite rädd och osäker Erica.

dreygur betarDreygur frå Lödeng, e. Thröstur frá Teigi

Mina första tre veckor på Silverkedjan blev några av mina bästa någonsin, och vad jag lärde mig! På alla plan. Vara utan mamma och pappa, rida varje dag, utföra sysslor, kolla till unghingstarna på betet, hålla koll på brunster, betäckningar, ultraljud, medicinering av skadade hästar, vaka på sto som skulle föla, vara med om fölning osv. Mycket jobb men oerhört mycket belöning och lycka på högsta nivå! Vackra hästar, söta föl, roligt sällskap, gudomliga ridturer och härliga samtal. Så många detaljer inpräntade i hjärnan att man undrar hur det kan finnas plats där inne. I sanning minnen för livet!

rissa och rauns bebis kliasSöta skäckföl på Silverkedjan sommaren 2001.

prisma livligPrisma från Silverkedjan med den spännande färgen silvermusblackskäck!

När jag kom hem från Silverkedjan så fortsatte jag rida Freydis och hängde vidare på islandshästforumet på Bukefalos. Jag fortsatte suga i mig kunskap som en svamp och började så småningom knyta till mig lite nya kontakter i islandshästvärlden. Jag följde med en forumvän ut till hennes hästar som stod på Fors Gård i Västerhaninge, och fick här för första gången hälsa på kungen själv, gårdens egen stolthet, hingsten Mökkur frá Varmalæk. Som jag skrev tidigare var han pappa till Freydis så det kändes förstås lite extra kul. Via Bukefalos lärde jag också känna Elisabeth, och tillsammans bestämde vi oss för att fråga om vi än en gång fick möjligheten att spendera en sommar på Silverkedjan. Så blev det, så tidigt på sommaren 2003 så hamnade vi där igen i tre veckor. Ännu en underbar sommar med mycket skratt, härligt sällskap, fina hästar! Vi hann med många rundor kring hagarna och konstaterade att 30 hästar var ALLDELES för mycket att satsa på själv, det skulle räcka med en sisådär 5-10 st. ;)

silverkedjan

silverkedjan-silverfolOmringad av silverföl – vart annars än på Silverkedjan? :)

Under 2003 blev jag också genom mitt intresse för hemsidebyggande inbjuden att engagera mig i en nystartad förening under Svenska Islandshästförbundet. Klubben hette MöRS, Mökkur Ryttarsällskap, och hade sitt säte just på Fors Gård. Vem som klubben är döpt efter är inte svårt att gissa, självklart ”kung” Mökkur frá Varmalæk. ;) Jag blev snabbt utnämnd till föreningens webmaster. Hösten 2003 kom jag sedan även att bli webmaster för Fors Gårds hemsida och började i samma veva att rida på ridskolan där. Jag blev så småningom invald i styrelsen i MöRS och där blev jag sedan kvar i många år. Jag har varit med och arrangerat otaliga tävlingar och aktiviteter och lärt känna väldigt mycket trevliga människor, vilket jag är jätteglad för! Tävla själv skulle det dock ta lång tid innan jag vågade göra. ;)

mors-lakanMöRS-lakanet jag en gång målade med textilfärg hängde med i många år!

fors-gardHästar i ”antikhagen” vid de gamla vikingagravarna på Fors Gård

Det var också via MöRS som jag träffade på min vän Malin Schön. Ett av de första minnena jag har var när Malin skulle skriva en artikel om boots till klubbens hemsida och jag ställde upp som ”hovfotograf” (och så det uttrycket brukats och missbrukats sedan dess! ;) ). Efter något år bytte jag ridgrupp på ridskolan och började rida i en av Malins grupper – och sedan dess har jag inte velat sluta! Hon är en underbar instruktör, duktig, tydlig och pedagogisk, och har en fantastisk känsla och hand med hästar, så mjuk och lyhörd för deras känslor och behov. Jag vet att jag är långt ifrån den enda som tycker så, vi är många som är med i Malins fanclub! ;)

malin-tindra2006Malin och Tindra hösten 2006

Hösten 2006 kom jag via Malin i kontakt med min nästa medryttarhäst, Gymir från Dalarö e. Mökkur frá Varmalæk (japp, Mökkur igen!) ue. Tyr vom Rappenhof. Han var då bara 5 år gammal men världens snällaste och tryggaste häst. Det blev mest skritt, trav och galopp och så korta sträckor tölt då han inte var så stark ännu. Han stod i ett litet stall ute i Sandemar så där fanns massor av fina ridvägar där inga bilar åkte, dock tyvärr varken ridbana eller ridsällskap. Trots det var det en härlig tid, vi hade många mysiga stunder ihop, jag och Gymir! Jag red honom i ungefär ett år och slutade av olika anledningar då jag dessutom fick full upp med flytt och renovering av min nya lägenhet.

gymir2Jag och Gymir från Dalarö, e. Mökkur frá Varmalæk

Några månader senare i slutet av 2007 så fick jag erbjudande om en ny medryttarhäst. Denna gång var det till Kengan, Kengála frá Höskuldsstöðum, ett superpiggt och roligt femgångssto som ägdes av Malins vän Jill. Jill var en underbar medryttarhästägare och Kengan en underbar häst! Extremt snäll och lugn från marken och sedan en riktigt jätteglad energibomb när man satt upp. En sån häst! Med sina Ior-öron som hängde som kranar ut från huvudet, diverse galenskaper och en galopp som snarare kunde liknas vid en racerbil så kunde man inte annat än älska henne. I 1½ år fick jag den stora äran att rida Kengan så mycket jag ville, lycka på hög nivå! En häst som verkligen fastnar i hjärtat. Under våren 2009 slutade jag rida Kengan i samband med att fölet i hennes mage började fundera på att komma ut. För något år sedan så tog jag tyvärr ett allra sista avsked av Kengan då hon p.g.a. skador som inte ville försvinna blev tvungen att avlivas. Många, många tårar har fällts, men det är med det lyckligaste leende jag tänker tillbaks på tiden jag fått möjligheten att spendera med en sådan häst!

kenganJag och Kengan hösten 2008

kengan-nykurKengan och Nykur sommar 2009

Efter att jag slutade rida Kengan så blev det ett uppehåll i medryttarhästeriet ett tag. Massor att göra med både jobb och skola gjorde att jag tvingade mig själv att avstå från sån lyx. ;) Ridskolan har jag dock varit kvar på hela tiden. Nu är det faktiskt 10 år sedan jag började rida på ridskolan på Fors Gård! Mycket nyttigt att rida lektion en gång i veckan, få chansen att prova på en massa olika hästar och testa nya övningar. Deltog efter ett spontant infall sent omsider i min första islandshästtävling, den årliga traditionella öl- och vägtölten på Fors Gård, med ridskolehästen Tor vintern 2011. En tredjeplats och en gul rosett var ju trots allt ganska roligt, speciellt som jag blev slagen av Malin på Tindra på andraplatsen och Jills dotter My och Kengan på förstaplatsen! :)

tor-oltoltJag och Tor på öltölten (Foto: Per Schön)

Kort därefter så frågade Malin mig om jag ville bli medryttare på hennes Tindra till hösten när hon skulle bli ”ledig” igen efter att ha varit på foder en period. Svaret blev ett självklart ja! Tindra frá Österkulla är (liksom Malin själv ;) ) finskfödd och – tro det eller ej, även hon efter Mökkur frá Varmalæk! Nog för att det finns en hel del Mökkur-avkommor häromkring, men detta blev nu min tredje medryttarhäst efter honom, ganska lustigt va? Dessutom är hon ue. Thröstur frá Teigi, precis som Tims underbara Dreygur, kul va?

tindra-aug11Jag och Tindra augusti 2011

Så jag började alltså rida Tindra sensommaren 2011. Jag visste redan innan att hon är en mycket speciell häst, både att rida och hantera. I hanteringen från marken kan hon stundtals driva en till vansinne med sitt humör (tålamooood) och hon är inte helt enkel att rida, men fantastiskt rolig och en underbar häst! Ju mer man lär känna henne desto djupare kryper hon in i hjärtat och sedan kan man inte annat än älska henne trots hennes egenheter. Hon är 100% trygg och stabil i ridningen vilket är en dröm – man behöver ALDRIG vara rädd eller orolig. Med henne kan jag göra saker jag aldrig trodde att jag skulle göra – rida långturer ut barbacka i alla gångarter utan problem t.ex., eller barbacka OCH utan träns i alla gångarter på ridbanan – och därtill faktiskt kunna styra utan mer än ett spö och en halsrem till hjälp.

tindra-galopp

Lek med Tindra juni 2012

tindra-tolt

Nu har jag ridit Tindra i 2,5 år och det är så fantastiskt kul! Hon är ett sånt glädjepiller till häst och ovanpå det dessutom riktigt fin! En lyxhäst är vad hon är. Men, som sagt inte helt enkel. Vi kämpar på för att hitta framåtandan och för att jag ska bli av med åtminstone några av mina brister – bara synd att det alltid dyker upp nya. ;) Men så är det ju att rida, man blir aldrig fullärd. Ibland ställer jag alldeles för höga krav på mig själv, ibland har vi svackor, ibland ramlar vi några steg tillbaks, men på det stora hela tror jag nog att det går lite, lite framåt hela tiden. När man rider en häst som ägs av en av sina stora hästidoler är det lätt att känna sig dålig, i jämförelse. ;) Men Malin är underbar, hur kan det vara annat än lyx att få äran att rida sin instruktörs guldklimp?!? Det har blivit en hel del lektioner och kurser och massor av ridturer tillsammans med tips och råd, och det behövs!

tindra-malin-konNu är det inte ofta det ser ut såhär, men ibland kan vi nog förtjäna en kon i arslet. ;)

IMG_0240

IMG_0125Lycka är att sitta bakom två lurviga öron i ökad tölt!

Det har blivit några tävlingar för mig och Tindra också, inga officiella men ändå. Tyvärr ställer mina nerver till det väldigt mycket, oftast är jag så nervös inför tävlingarna att jag har hjärtklappning flera veckor i förväg, svårt att sova och elaka mardrömmar om att vi ska missa vår start eller annat hemskt. ;) På tävlingsbanan glömmer jag sedan helt bort hur man rider (kan man STYRA hästen??) och blir flaxig och virrig i både kropp och hjärna. Tindra tappar lätt viljan på tävling och mitt flaxande och bankande gör det inte bättre, stackars häst. Efteråt känns det förstås mycket bättre, även om jag blir frustrerad på mig själv över att jag inte kan kontrollera mina nerver. Trots det har det stundtals gått riktigt bra och vi har fått många fina färgglada rosetter i både fyrgång, tölt och till och med i trail. :) Höjdpunkten är nog ändå öltölten förra året när vi kom på 2:a plats i vägtölten. Jag stod helt oförstående vid prisutdelningen, fattade ingenting när mitt namn lästes upp, hjälp! Hur gick det till? Tindra i sitt esse! :)

IMG_9552Fina rosetter i Finlands färger på öltölten 2013

IMG_4047

IMG_4058 Trailtävling på Stadsberga våren 2013, inklusive hästätande vattenmatta!

Tävling i all ära, men det är ändå på hemmaplan som Tindra är sitt riktiga underbara jag. Jag njuter i fulla drag och undrar om det någonsin kommer finnas någon roligare, tryggare – eller mer fotogenique! – häst än Tindra i mitt liv. Kolla bara in det här, fina hästen!

IMG_8743

IMG_8786

Och så det här med att ha egen häst. Självklart är det något jag liksom de flesta hästtjejer drömt om ända sedan jag var liten. Nu på senare år har ju faktiskt den drömmen börjat kunna bli verklighet, skolan är avklarad, jag har ett bra jobb och pengar att stoppa undan varje månad. Visst hade jag säkert kunnat skaffa häst för länge sen, men jag har alltid varit för ”förnuftig” för det, och det är väl förnuftet som gör att jag fortfarande inte har någon – det är ett stort åtagande. Just nu är jag ju dessutom så extremt bortskämd att det egentligen inte finns något skäl att ÄGA en häst – Malin är ju så enormt snäll och lånar ut sin Tindra till mig så mycket jag vill och med fria händer att hitta på vad jag vill. Som om inte det var nog så ställer hon ju upp och skjutsar mig till tävlingar, peppar och stöttar och, och, och. Bortskämd räcker inte ens till för att beskriva det, bästa hästen och helt klart bästa hästägaren någonsin! Det går inte att sätta ord på tacksamheten. :)

På tal om hästar och hästägare – visst är det väl så att människorna i slutändan betyder minst lika mycket som hästarna? Därför måste jag avsluta med en liten hyllning till de underbara människorna ute på Stall Skogsäng där Malin har sina hästar, däribland t.ex. Jill som ägde Kengan. Trots att jag ”bara” är medryttare så känner jag mig verkligen som en i gänget! Monica är världens gulligaste och roligaste stallägare, det går inte att låta bli att tycka om henne. Alla de andra hästägarna likaså, fantastiskt trevliga och roliga människor! Så mycket skratt och härliga ögonblick där ute, det hade inte varit hälften så trevligt utan dem.

Vi kan väl sammanfatta det hela med en väldig tacksamhet över alla dessa underbara hästmänniskor och vänner som gett mig ett otroligt härligt hästliv, och många fantastiska minnen från en hel rad snälla, glada, roliga, personliga hästar som gett mig så mycket lycka och kärlek! Kanske borde jag sända ett extra tack till Mökkur frá Varmalæk som ju faktiskt haft en väldigt stor del i det hela? ;) Både hästar och människor har han lyckats putta i min väg. Och självklart – äventyret fortsätter och listan med vackra minnen fylls på hela tiden!

Hejdå 2013!

31 december, 2013

Vilket bättre sätt att komma ikapp i en hopplöst försummad och ledsen blogg än en liten årskrönika i bilder? Vi tar och avslutar 2013 och startar upp 2014 med nya fräscha tag. Hejdå 2013!

IMG_8535Min altan och maaassor av snö vintern 12/13!

IMG_8598Utsikten från min altan över snötäckta fält (och stenhögar dolda under snön).

IMG_8728Vackra trädtoppar ute vid stallet.

IMG_8899

IMG_8903Fina hästarna i blåa vinterskymningen.

IMG_0490

Yasuragi med kusin Therése i mars 2013.

IMG_0460

IMG_0452

IMG_0411

IMG_0427

IMG_2386Ny frisyr och hårfärg på bästa ekologiska frisörsalongen Ecohair 1 april!

IMG_2844

Äntligen vår! 5 april

IMG_2831  IMG_4173Äppelträdet på gården blommar 28 april

IMG_7106b

På semester och hälsar på Malin i Västanfjärd, Finland i juli.

IMG_7066  IMG_7126

IMG_7542

Seglingssemester med familjen i augusti

IMG_7608

IMG_7606

IMG_7604

IMG_7633

IMG_7628

IMG_7669

IMG_7903

Vackra Huvudskär!

IMG_8040

IMG_7950

 

IMG_8041

IMG_8086

IMG_8173

Sadelöga med god mat på klipporna, solande och underbar solnedgång!

IMG_8118

IMG_8228

IMG_9571

Underbara altanen färdigbyggd i augusti, med oändligt stort tack till pappa (även om jag också var med och byggde).

IMG_9585

IMG_9578

IMG_9666

Katterna njuter av uteplatsen. 20 grader i skuggan i oktober!

IMG_9727

IMG_9648

IMG_9619

IMG_9762

Blommande altan i oktober

IMG_9763

IMG_9253

Tidig morgonpromenad vid havet i Årsta Havsbad oktober. Nollgradigt och havet ryker!

IMG_9326

IMG_9476

IMG_9455

IMG_9346 IMG_9345

IMG_9364

IMG_9367

IMG_9380

IMG_9375

IMG_9516  IMG_9391

IMG_9790

Höstpromenad vid stallet i oktober. Otroliga färger!

IMG_9806

Sist men inte minst, för att inte tala om allt kattgos som där varit. Hela året!

IMG_9091

IMG_7447

IMG_7373

IMG_0697

IMG_0689

På kattfronten intet nytt

1 april, 2013

IMG_5579

IMG_5626

IMG_5576

Ja, inte mycket i alla fall. :) Katterna mår bara bra, gosiga som aldrig förr. De tävlar ofta om bästa platsen i mattes knä och är väldigt avundsjuka på den som först kom på idén att sno den. Många brukar säga att ragdolls inte är knäkatter, utan att de är bredvid-katter. Men hos mig handlar det bara om huruvida de har något val – i soffan ligger de gärna bredvid, men om det inte finns plats bredvid (t.ex. vid datorn eller när jag sitter i fåtöljen) så är mitt knä guld värt! Väldigt mysigt hursomhelst. :) På nätterna har jag alltid sällskap i sängen av minst en katt – Lova ska prompt sova ovanpå mitt täcke så att jag knappt kan röra mig.

IMG_4723

IMG_4743

IMG_4763

Katterna trivs förresten också väldigt bra i nya lägenheten. Dels är den ju lite större än min gamla – hela 69 kvm att racea på! Men framförallt så har den en väldigt spännande altandörr med glas hela vägen ner till golvet, perfekt att spana ut genom. Min lägenhet är ju i marknivå mitt ute på en äng, och vi har en väldig massa spännande saker att titta på. Rakt utanför oss så går t.ex. en rådjursstig som är mycket vältrafikerad. Ibland har jag sett dem flera gånger samma dag, och djurvän som jag är kan jag inte låta bli att tycka att det är mysigt. Men jag vet inte riktigt hur mysigt det kommer vara i vår/sommar när de börjar äta upp mina blommor…

IMG_3793

IMG_8256

Förutom en fin lägenhet så har vi förstås också något ännu bättre – en alldeles egen uteplats! Både altan och gräsmatta, till kossornas *host* förlåt, katternas, stooooora förtjusning. Jag har inte satt upp något nät på den här altanen utan istället låtit katterna få gå ut i koppel. På så sätt får de lite större yta att röra sig på, även om det innebär mer passning från min sida. Speciellt som det alltid är en eller två katter som tröttnar fort och vill in, medan de andra vill vara kvar ute. Då brukar jag ställa upp ett kompostgaller som grind och så blir det ett himla sjå att sätta på/ta av koppel på katterna när de ska in och ut. Kanske försöker jag göra/köpa en nätdörr till i sommar istället, så slipper jag lite mygg också. Oavsett vad så är det värt lite pyssel för att de ska få njuta! Släppa dem helt lösa vågar jag inte, hönsmatte som jag är…

IMG_5514

IMG_5562

IMG_3962

IMG_3949

IMG_3880

IMG_3895

IMG_3964

IMG_3935

IMG_3983

Min uppfödning har ju legat lite på is de två senaste åren. Lova är ju fertil nu sedan ett år tillbaks, men jag har varken haft lust eller ork att ha några kattungar. Dels har Lova känts väldigt mycket som en kattunge fortfarande och jag ville passa på att njuta av hennes ”kattungevis” så länge det bara går. Men mest är det så att hela uppfödarvärlden har mest gett mig ångest, så mycket måsten och plikter och konstiga människor och bekymmer och orosmoment. Jag har ju flera gånger tidigare funderat på att helt lägga ner min uppfödning eftersom jag tyckt det varit så jobbigt. Man ska hitta hane, oroa sig för att parningen inte ska fungera, för att något ska gå fel under dräktigheten eller födseln, att de ska behöva stödmatas i 3-4 veckor, att kattungarna ska bli sjuka, att man inte ska hitta bra hem till dem, att man ska råka sälja till någon knäpp köpare, eller att man inte orkar vara tillräckligt mycket stöd till de fantastiska människor som tillslut öppnar sitt hem för de små. Det är verkligen fantastiskt att ha kattungar och ibland när jag tittar tillbaks på gamla bilder så knyter det sig verkligen i hjärtat. Men att fortsätta är inget lätt beslut.

IMG_5668

IMG_4985

IMG_4896

IMG_4425

IMG_4437

IMG_4572

Med tanke på hur mina senaste år varit så har jag tvingats att verkligen fundera på vad jag tycker är viktigt och vad jag vill prioritera i livet. Det går inte att fortsätta som jag gjort, det kommer med stor sannolikhet leda till den berömda väggen i slutändan. Jag har släppt taget om känslan att jag ”måste” fortsätta min uppfödning, för det måste jag inte. Jag har valt att låta katterna vara mina familjemedlemmar istället för en del av min uppfödning. Jag har ingen som helst önskan om att skaffa mig fler avelskatter heller, att ha en fertil katt känns nästan för mycket just nu (även om hon är världens snällaste och verkligen inte innebär något problem alls som fertil).

Samtidigt har faktiskt ett beslut vuxit fram sakta men säkert de senaste månaderna – jag planerar ändå att ta en kull efter Lova. Inte nu, men förhoppningsvis i höst, och självklart förutsatt att hon går igenom ultraljud av hjärta och njurar först! Största delen i det beslutet beror på några av mina uppfödarvänner, nämligen Marina och Lars som har S*Grand Gathinoz ragdolluppfödning. De äger Ceazar, S*Krymlas Chocolate Fantasy Fudge, som är pappa till min allra första kull och därmed ”stamfader” till mina avelskatter liksom Dimma är min ”stammoder”. Förutom att de är väldigt trevliga och superseriösa uppfödare så har de också en jättefin och supersnäll hane, S*Grand Gathinoz Teddie Tango, som jag tror kan passa Lova jättebra. Det bästa är att Marina och Lars ser fram emot parningen lika mycket som jag, eller kanske mer? :) Jag vill inte spara någon kattunge till avel själv, så det idealiska för mig är att sälja den bästa kattungen till dem så att de kan förvalta både Ceazars och min Dimmas gener vidare i deras avel. Om allt går enligt planerna så kan jag sedan lugnt fundera på om jag vill kastrera Lova efter kullen eller fortsätta avla själv.

IMG_5307Dimma och Ceazars kull, ostkullen

Oavsett vad så har jag ju världens mysigaste katter här hemma! De är verkligen min lilla familj, så självklara att jag inte vet vad jag skulle göra utan dem.

IMG_3869

IMG_3702

IMG_3728

IMG_3739

IMG_3782

IMG_3802

IMG_3828

IMG_8334

IMG_8338

IMG_8297

IMG_8313-2

IMG_8332